Våldsvågen
Just nu kan man se en fin dokumentärfilm om den långlivade baleariska västkustduon The Embassy, ”It pays to belong”, på SVT Play.
Filmen sammanfattar effektivt det allra tidigaste 00-talets göteborgska indiescen med etiketten Service (Studio, Cat5, The Tough Alliance, Franke) i fokus men mer än något annat utgör ”It pays to belong” en praktisk manual till varför vissa människor bara måste göra – eller skriva om – popmusik till så gott som vilket pris som helst; när det sker av absolut nödvändighet snarare än av kommersiella skäl.
Och filmen beskriver ytterst väl drivkraften att försöka etablera ett eget litet universum bestående av alla ens kärlekar och referensramar. De man saknar i den övriga samtiden. Popmusik som en oersättlig byggkloss i folkbildningsarbetet.
Det anonyma Stockholmskollektivet Civil Polis utgår i hyfsat rakt nedstigande led från The Embassys och The Tough Alliances utopiska tankebanor om vad popmusik skulle kunna vara och ett spår, med en i och för sig betydligt allvarligare text, på deras andra album ”Våldsvågen”, välkomnar följdriktigt också lyssnaren in i ”min bubbla”.
”Clown” och ”Skärvorna” är ljuvliga popsånger – med uppenbara ekon av både Olle Ljungström och Jakob Hellman – och denna ådra hos Civil Polis kulminerar i de alldeles för korta ”Häng kvar” och den politiker-samplande ”Gränsbevakarna”.
Över lag är Civil Polis som mest tilltalande – och effektiva – när de håller rent mot rocken. Ty närheten till rocken med stort R hotar hela tiden att göra sig hörd. Den gömmer sig i skuggorna och kan i en handvändning förvandla Civil Polis till Imperiet. Om än ett Imperiet kört genom mängder av aningen moderna – till och med post-moderna – filter.
När de undviker alla spår av (låt oss kalla det) punk och ursvensk post-progg uppstår en sublimt samtida alternativ popmusik. En slags uppdaterad version av hur mängder av smarta brittiska poporkestrar betedde sig i mitten av 1980-talet och komponerade lömskt trevliga bossa-novor och vänlig jazzfunk om hyreshöjningar, Falklandskriget, gruvarbetarstrejken och Thatcher. Musiken var till synes så lättlyssnad att den vänsterpolitiskt agiterande lyriken smög sig förbi alla grindvakter.
Som bäst uppnår Civil Polis något snarlikt men viktigare än detta är hur det självmytologiserande sällskapet vägrar kompromissa och faktiskt är så gott som ostreambara utanför sin egen streamingtjänst (Civil Radio heter den givetvis). Man kan köpa sångerna digitalt om man vill men helst på LP med ett ackompanjerande vackert texthäfte gjort i samarbete med konstnären Mathilda Forsström och formgivaren Henrik Luhr.
Jag applåderar den forna ”Idol”-deltagaren Tove Styrke som i ett nystartat samarbete med Sanna Sikborn Erixon precis gett ut ett högljutt politiskt album under namnet Året Var. Men där Året Var ämnar återskapa bokstavstrogen progg, exakt så som den lät 1974, och gör det med insiktsfull och genrelojal humor, presenterar Civil Polis sina alltmer prosaiska betraktelser av Sverige inslagna i ett kollektivistiskt gravallvar. Tills de plötsligt inte gör det och uppsluppet leker De La Soul med barnkörer i stället. De ställer sig modigt – dumdristigt och kontraproduktivt skulle kanske någon annan hävda – utanför musikindustrins vedertagna system där Spotify på egen hand fortfarande bestämmer spelreglerna.
Hemlighetsmakeriet kring Civil Polis-medlemmarnas identiteter (med undantag för poeten Elis Monteverde Burrau – vars äldsta dotter dessutom medverkar på ett spår – som pryder det fysiska albumets innerkonvolut) gör dem till något av ett svenskt indie-Sault.
Civil Polis ställer också ett fönster på glänt till ett intressant och växande litet indie-universum – för ovanlighetens skull dessutom Stockholmsbaserat – med förgreningar till den sympatiska etiketten Årsta Skivakademi, popband som Cockhouse och med scenens epicentrum, lite oundvikligt, beläget på omhuldade klubben Spice 99 vid Skanstull.
Till skillnad från debutalbumet ”En man utan referenser” (2025) och dess betydligt mer revolutionsromantiska socialrealism när ”Våldsvågen” uppenbart högre pretentioner. Som allra tydligast i det avslutande och nästan åtta minuter långa eposet ”Vinterskymning” där poetiska ögonblicksbilder från Järpås och Lidköping melodiöst målar upp ett slaskigt litet land vid polcirkeln medels friast möjliga associationer.
Läs även