Tomas Ramberg: Två försvagade ledare vacklar i mål
Det är två partiledare med vacklande stöd som kämpar om statsministerposten sista veckan före valet. Ekots partiledardebatt påminde om att det blir hårda politiska förhandlingar efter valet oavsett vem som vinner.
Varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson kan lova något säkert om politiken efter valet.
Moderaterna har länge dragits med ett auktoritetsproblem i sitt lag. Sverigedemokraternas överläge är konstant och Jimmie Åkesson talar för laget lika ofta som statsministern.
Det nya är Socialdemokraternas urholkade ledarskap på den andra kanten.
Magdalena Anderssons långa utförsbacke i opinionen har nått en nivå där hennes valbudskap kan förhandlas. Tidigare har hon kunnat göra trovärdigt att Socialdemokraterna styr och ställer nästan som de vill om oppositionen vinner.
Nu är situationen förändrad. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer V, MP och C att stå för en betydande del av Anderssons underlag i den kommande riksdagen – mellan 40 och 45 procent. Då får de också styrka att påverka både regeringsbildningen och politikens innehåll.
På högersidan ligger Ulf Kristerssons parti sedan länge ännu sämre till. Sex av tio högerväljare föredrar andra partier och de flesta väljer Jimmie Åkesson.
Ingen av dem kan alltså lova att just deras politik kommer att genomföras om de får leda nästa regering.
En sån fråga är biståndet. Ulf Kristersson har på sistone låtit som biståndspolitikens fiende nummer ett i svensk politik. Moderaterna vill skära ner biståndspengarna för att betala sitt löfte om att ge medelklassfamiljer mer pengar i plånboken – men Kristersson använder också biståndsfrågan för att avskräcka väljare från att rösta på oppositionen. Kristerssons kalkyl är att tveksamma väljare ogillar bistånd.
Samtidigt har hans samarbetsparti Kristdemokraterna fortfarande som idé att biståndet ska vara högre. Det urholkar Kristerssons budskap.
Magdalena Andersson har motsvarande bekymmer, fast tvärtom. Socialdemokraterna vill öka biståndet i snigeltakt medan hennes sannolika samarbetspartier är mer ambitiösa.
Migrationsdebatten är ett annat exempel.
Innan stämningen i invandringsdebatten vände i vintras hade Tidöpartierna planerat att surfa in i valrörelsen med EU:s lägsta invandring. Nu har de i stället fått en debatt om inhumana utvisningar. Statsministerkandidaterna har varsitt balansnummer att utföra. Både Kristersson och Andersson har bränt sig på debatten om tonårsutvisningarna.
Likadant med sjukvårdsfrågan.
Tidöpartierna är djupt oense om regionerna ska fortsätta styra sjukvården eller inte – Moderaterna vill det medan KD och SD vill att staten tar över. Men nu täcker de över oenigheten bakom paroller om ”mer statlig styrning”. Det har blivit högersidans provisoriska svar på vänstersidans budskap om att vården behöver mer pengar. På inget annat område är den klassiska vänster-höger-konflikten mellan dyrare och billigare välfärdsstat så tydlig som i välfärden.
Radiodebatten började med valårets stora överraskningsämne – plånboksfrågan. Det stora fokuset på ekonomi visar hur kraftigt debatten svängt jämfört med förra valet. Lite tillspetsat har kulturkriget ersatts av klasskampen.
Också klimatfrågan har reducerats till en plånboksfråga. Trots att Sverige har EU:s lägsta bränslepriser har debatten om bensinpriset aldrig varit så febrig. Paradoxen förklaras av att Tidöpartierna vill få väljarna att minnas vad diesel och bensin kostade för fyra år sen.
Jimmie Åkesson gav Simona Mohamsson en bakvänd komplimang när han lät förstå att den som gillar klimatpolitik borde rösta på Liberalerna eftersom vi annars riskerar att få oppositionens klimatpolitik. Innebörden är att Liberalerna inte har makten att genomföra sin och därför är ofarliga ur Åkessons synpunkt.