Min 90-åriga mamma ska just skrivas ut från sjukhus. Hon är undernärd efter en tid under vilken hon knappt har kunna behålla mat. Senast min mamma var på sjukhus beviljades hon korttidsboende efter utskrivning. Där återhämtade hon sig jättefint. Detta skänkte henne ytterligare en sommar med solglimtar.
Denna gång fick mammas ansökan om korttidsboende avslag. Jag frågade varför. Det berodde på att personal svarat ”ja” på frågan om mamma kan trycka på trygghetslarmet. Vid förra utskrivningen var svaret ”nej” på den frågan. Jag förklarade för biståndshandläggaren att mammas förmåga att trycka på larmet är densamma nu som då. Jag berättade även att mamma uttrycker skräck inför att skickas hem, och förklarade korttidsboendets positiva inverkar på hennes matlust och livslust. Det hade ingen inverkan på beslutet.
Natten därpå vände det. Mamma missade att trycka på trygghetslarmet. Beslutet omprövades och korttidsboende beviljades.
Även om slutet blev lyckligt för min mamma pekar händelseförloppet på brister i systemet. Här är tre konkreta förslag som vart och ett hade kunnat säkra en trygg omsorg från början:
• Låt äldre själva få påverka sin omsorg: Kör inte över deras vilja på godtyckliga grunder. Att en skör människa uttrycker skräck inför en specifik vårdform får exempelvis inte viftas bort.
• Värdera anhörigas kunskap: Anhörigas kunskap bör vägas in i beslut, istället för att handläggare enbart bedömer måendet utifrån andras underlag.
• Prioritera nutrition: Undernäring hos äldre måste bedömas som det akuta medicinska tillstånd det är och kommunen måste utgå från det stöd den enskilde patienten behöver.
Mette Axelsen, anhörig
PS. Mina erfarenheter bygger på kontakterna med kommunens biståndshandläggare. Jag är inte en expert på biståndsbedömning.