Tidö-partierna går till val på att visa en enad fasad utåt. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att oppositionen är så enormt splittrad. Man vill visa på skillnaden i enighet mellan blocken. Men partistrateger och politiska kommentatorer tenderar att överdriva betydelsen av enighet. Centerpartiet är på många sätt de övriga rödgröna partiernas fundamentala motsats. Det verkar inte nämnvärt ha påverkat stödet.
Tidö-partierna har redan visat att de kan regera tillsammans och med tanke på oppositionens uppenbara splittring borde inte de blå-gula vara så rädda för att visa upp sin särart. Detta inte minst med tanke på att oppositionen försöker måla upp bilden av att Sverigedemokraterna helt skulle diktera villkoren på Tidö-sidan – en bild som inte har något med verkligheten att göra.
Regeringens rätts- och migrationspolitik har de senaste fyra åren legat helt i linje med vad de borgerliga partierna gick till val på förra gången. Samma socialdemokrater som varnar för SD:s inflytande har ställt sig bakom politiken i allt väsentligt.
Om något har Tidö, tack vare SD, fört en politik som legat närmre Socialdemokraternas egen – exempelvis genom att bibehålla en generös a-kassa och förstärka tandvården. I alla större kontroverser relaterade till invandringspolitiken har regeringen intagit en kompromisshållning. Sjukvård, socialtjänst och skola undantogs från informationsplikten för offentliganställda gentemot de som olagligt vistas i landet. "Tonårsutvisningarna" – som egentligen har sitt ursprung i beslut som togs i stor enighet under den tidigare S-regeringen – har stoppats.
Jimmie Åkesson påtalade i en intervju i podden ”Sista måltiden” nyligen att Liberalerna som parti varit en aktiv bromskloss för en hel del av SD:s planer. Kristdemokraternas Ebba Busch berättade i SVT:s partiledarutfrågning att hon sett till förändringarna i regelverket för familjeåterförening har försetts med en rad humanitära ”ventiler” på hennes initiativ.
Tidö-partierna har stramat åt svensk migrations-, bistånds- och rättspolitik, men det har inte varit särskilt radikalt alls ur ett internationellt perspektiv, snarare ett steg mot normalisering.
De väljare som oroas av att SD skulle få ett för stort inflytande med ministrar i regeringen behöver få höra detta. Oron är ganska obefogad givet den politik som regeringen har fört. SD fick igenom mer politik förra gången just för att de inte hade ministerposter. Partiet lär få ungefär samma valresultat den här gången och bli mindre än de tre borgerliga partierna.
Tidö-samarbetet är en kompromiss mellan partier med olika utgångspunkter. Men det är ett samarbete som har fungerat över förväntan. Den minskande gängkriminaliteten och den lägre invandringen – bägge förutsättningar för integrationen – är rejäla fjädrar i hatten för regeringen.
Det finns delar av SD som fortfarande drömmer om en omfattande återvandring, och inte nöjer sig med att utvisa kriminella utan medborgarskap. Men den radikala hållningen har inte bara krafter i sitt eget parti emot sig, utan även hela borgerligheten och inte minst verkligheten. Det är en politik som praktiskt inte går att genomföra. Den som har det minsta insyn vet dessutom att sådana som Richard Jomshof och Björn Söder aldrig kommer att bli ministrar.
Det är ändå förståeligt om enskilda radikala personers retorik skrämmer en del väljare. Speciellt som oppositionen gör allt för att förstärka den rädslan. Men det är inte så facit av Tidö-samarbetet ser ut hittills. Rättstatens principer står väldigt starka i Sverige efter fyra år med Tidö. Med all säkerhet kommer även frågan om de permanenta uppehållstillstånden att lösas på ett sätt som ger vanliga skötsamma arbetare möjlighet att stanna i Sverige och söka svenskt medborgarskap. Det har varit regeringens uttalade ambition och något stöd för en annan politik finns inte heller bland Tidö-väljarna.
SD är bara ett parti bland flera i Tidö-samarbetet. Den som vill stärka det liberala inslaget i en kommande högerregering - starkare kunskapsskola, kompetent försvarspolitik eller bättre företagsklimat - bör rösta på Liberalerna eller Moderaterna. Den som är ”konservativ med hjärta” för att parafrasera Ebba Busch bör rösta på Kristdemokraterna. Ebba Busch är också den som varit tydligast bland de borgerliga med att framhålla sitt partis särart inför valet. Liberaler och moderater bör ta intryck av henne.