Handlingen har av EU:s utrikeschef Kaja Kallas beskrivits som statsterrorism. Det är inte första gången Ryssland visar denna hänsynslöshet. Tyvärr inte heller den sista. I veckan varnade den danska säkerhetspolisen för att Ryssland förbereder sabotageaktioner i Danmark. I mars bekräftade svensk säkerhetspolis att Ryssland riktat cyberangrepp mot Sverige.
Vid något tillfälle kan Kremls hantlangare mycket väl lyckas genomföra en större attack. I mindre spektakulära former har de redan gjort det.
Alla måste i vardagslivet och kanske även i sin yrkesroll vara uppmärksamma på att detta sker. Samtidigt fortsätter det omfattande arbetet med att gemensamt stärka samhällets beredskap och resiliens.
Men instabilitet, oro och panik är just vad Ryssland vill åstadkomma. Därför finns det anledning att lyssna till den finske presidenten Alexander Stubbs råd kring situationen (Expressen 1/9): ”Behåll lugnet, håll huvudet kallt, var samlad och vaksam. Dramatisera inte. Förbered er på det värsta för att undvika att det händer.”
Tysklands reaktion har varit välavvägd, även om den tog för lång tid. Regering och myndigheter har varit transparent med vad som har hänt och tydlig med var ansvaret ligger. Utifrån detta har ett antal kraftfulla åtgärder vidtagits. Den tyska regeringen vacklar inte i stödet till Ukraina, vilket den inte heller har någon anledning att göra. Den ryska operationen understryker snarare hur viktigt det är att Ukraina lyckas i sin överlevnadskamp.
Men händelsen kommer i en tid när det har varnats för att Ryssland vill pröva Natofördragets artikel 5, alltså överenskommelsen om att ett ”väpnat angrepp” på en eller flera medlemsstater anses vara ett angrepp på dem alla. När övergår dessa hybridattacker till en sådan situation?
Med artikel 5 har medlemsstaterna förbundit sig att hjälpa varandra med åtgärder – inklusive användandet av väpnat våld – för att återupprätta säkerheten. Kärnfrågan i ett skarpt läge är därför att fastslå om en händelse utgör ett väpnat angrepp eller inte. Detta avgörs vid ett omedelbart sammankallat möte i Nordatlantiska rådet, Natos högsta beslutande organ där varje medlemsstat har en representant. För att artikel 5 ska aktiveras krävs enighet mellan alla medlemsstater.
”En annan kärnfråga är då vilka situationer som kan utgöra en väpnad attack.”
Om artikel 5 har aktiverats beslutar varje stat enskilt vilka försvarsåtgärder som anses nödvändiga. Fördraget kräver inte att soldater skickas. Hjälp kan också ges i form av vapen, logistik, sanktioner eller ekonomiskt stöd.
En annan kärnfråga är då vilka situationer som kan utgöra en väpnad attack. Med sin bevisade hänsynslöshet kommer Ryssland att ta större risker, kanske just för att pröva alliansens lojalitet med artikel 5. En attack som den i Leipzig hade också lätt kunnat få konsekvenser bortom förövarens plan. Tänk om sprängladdningen hade detonerat när ett fullsatt passagerarplan passerade.
Nato har förklarat att cyberattacker, hybridattacker och attacker till, från och i rymden kan räknas som väpnade attacker. Däremot har det inte klargjorts vilken karaktär en sådan incident måste ha. Det är helt enkelt oklart när en hybrid- eller cyberattack anses kunna aktivera artikel 5. Ytterst blir det förmodligen en kontextbaserad bedömning i Nordatlantiska rådet.
Men vi har ingen anledning att hjälpa Ryssland att pröva om artikeln gäller. Alla bör därför undvika att ställa incidenter som den i veckan på sin spets. Behåll lugnet och dramatisera inte, som Stubb sa. Nato och medlemsstaternas regeringar bör bemöta varje rysk handling resolut. Uppgiften att avgöra om artikel 5 gäller avgörs bäst där det är tänkt. Vi kan utgå ifrån att den gäller. Och hoppas att den inte behövs.