Malmö symfoniorkester
Håkan Hardenberger, trumpet. Martyn Brabbins, dirigent. Malmö Live, 3/9.
Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.
Säsongsöppning är konserthusens nyårsafton. En höst, en vinter och en vår, planerade som en helhet, ligger framför orkestern och publiken. Malmö symfoniorkesters första konsert efter sommaruppehållet började med Richard Strauss livfulla tondikt ”Don Juan”, musik som går från noll till hundra på några få sekunder. Att maskineriet skakade till någon gång ibland blev en påminnelse om att formen hos en orkester är färskvara.
Ändå finns ingen anledning till oro. Orkesterns prestation i Sergej Prokofjevs femte symfoni bar löfte om att den intensitet, klarhet och förmåga till samspel som orkestern arbetade upp under förra säsongen, den första med Martyn Brabbins som chefsdirigent, snart kommer att vara på plats igen. Och förhoppningsvis överträffas.
I Prokofjevs femma flyter glädje, iver och oro samman på underligt vis. Några gånger är musiken potentiellt skrämmande, som i slutet av första satsen där orkestern tjatar huvudtemat med grotesk emfas, men den omskakande effekten förutsätter att dirigenten inte redan tidigare har låtit orkestern spela så starkt den kan. Just den förmågan att disponera har Brabbins i högsta grad. Det rör sig om kall beräkning med brännande hetta som mål.
För min del var kvällens höjdpunkt ändå uruppförandet av ”Verse of light”, hustonsättaren Karen Tanakas nya stycke för Malmö symfoniorkester och trumpetaren Håkan Hardenberger.
Längst bak i den vidsträckta orkestern mullrade och väste trummornas, oljefatens, kontrabasarnas och cymbalernas åska. Längre fram nynnade stråkarna toner med hymnisk laddning, och över det hela svävade trumpeten fram i långa svep. Hardenberger excellerade med sin innerliga ton. I salen rådde fullständig koncentration.
Efter den gäckande andra satsen utmynnade ”Verse of light” i en mörk marsch. I långa tider har trumpeter och trummor hållit ordning på trupper i rörelse, men nu visade Tanakas och Hardenbergers trumpet i stället hur man gör när man inte rättar in sig i ledet. Inte ens när bastrummans virvel stegrades till ett rytande anslöt trumpeten. Det är en hållning värd att lägga på minnet.
Tobias Broströms ”Sputnik” för piccolatrumpet och orkester uruppfördes när Malmö Live invigdes 2015 och repriserades nu som extranummer. Här fick Hardenberger briljera i den svindlande höjden. Imponerande – men stycket, förstås tänkt som festmusik, var också en bagatell i jämförelse med Tanakas mer djuplodande musik.
Nästa torsdag, 10 september, leder Brabbins orkestern i Gustav Mahlers rika femte symfoni. Det kan bli ett äventyr. Mest nyfiken är jag ändå på konserten 22 september, när Brabbins och orkestern uruppför en ny symfoni av Anders Nilsson. Symfonins utgångspunkt lär vara Thomas Manns roman ”Doktor Faustus”, där tonsättaren Adrian Leverkühn ingår ett avtal med djävulen. Temat är bara alltför aktuellt.