Låt mig först konstatera att en spelserie som fått en att implementera “scores” i sitt ordförråd för vardagliga höjdpunkter – såsom extrapris på mjölk, en ledig parkeringsplats eller att vinna sten-sax-påse sent på kvällen mot flickvännen om vem som måste kliva ur sängen och släcka en bortglömd lampa i hallen – har lämnat ett rejält positivt intryck.
Faktum är att ”NHL” alltid har, enligt mig, varit det roligaste sportspelet. Sällan har jag varit missnöjd med någonting. På NHL-fronten intet nytt, typ. Men det har hänt. Senast var det med NHL 25 – en utgåva som plötsligt kändes riktigt trögspelad till förmån för en mer “realistisk” upplevelse.
Detta gladde vissa, men själv blev jag lack. Jag bryr mig inte om verkligt. Hur viktigt kan det vara?
Är det tråkigt när en anka, haj eller hök dyker upp som spelare på isen i spelläget Threes? Eller när en spelare flyger fyra meter över isen efter en tackling?
Nej, just det.
Minst sagt puckat
Irritationen har nu lagt sig för ”NHL 27” känns inte trögt, även om det krävs en justering till 6/6 i game speed och en ökning av skottstyrka från 41 till minst 51 av 100.
Ja, det finns ju faktiskt en del utrymme att justera sin upplevelse i olika gameplay-sliders. Dragskotten känns dock fortsatt svaga och långsamma sedan ”NHL 26” av någon anledning. Tacka vet jag slagskotten däremot, särskilt vid one-timers. ”Nice!”.
Missförstå mig inte. Jag är fortfarande relativt irriterad. Att ens målvakten fortfarande har friheten att fatta det egna beslutet att blockera pucken – alltså tvinga fram en tekning när man bara snabbt vill fortsätta spela för att man har bråttom till tåget hem från polaren man försöker hinna besegra – är minst sagt puckat.
Att man fortfarande inte kan byta kedjor och backpar under animationerna inför nämnda tekning är frustrerande. Att nämnda animationer inte alltid kan skippas är… irriterande? Yes, det är drygt. Klart grabben ska diska.
Fantastisk grafik
Grafiken är fortsatt fantastisk på isen.
Dock fulare i reprisen, där både publik och spelsekvens ser ganska overklig ut – men brydde vi oss om sådant? Och bryr jag mig om nyheten att alla lag har en egen unik playbook; under kategorierna defensive, balanced och aggressive? Ja, lite.
Jag gillar idén, men har hittills bara märkt av en viss skillnad mellan vissa lag. Märkligt dock att Avalanche är det enda NHL-laget med playbooken aggressive.
Närmar sig Mensa
En positiv utveckling är att AI-medspelarna sakta men säkert kortat ned avståndet till Mensa-medlemskap de senaste åren.
De blev individuellt mer realistiska i och med ICE-Q 2.0 i ”NHL 26”, men skillnaden nu med Cohesive Team AI är att de även kan bete sig vettigt i grupp, i ej tidigare EA-skådad omfattning. I powerplay märks detta tydligt när man som puckförare rör sig ur position och medspelarna korrekt förflyttar sig därefter.
Jag upplever även att det är lite roligare att göra mål. Kanske för att det är svårare och för att det verkar vara lite mer tryck i måltuta och publikjubel. Energin som ska ha lagts på att förbättra atmosfären på olika sätt verkar alltså vara både snack och verkstad. Tacklingarna känns mer tillfredsställande och menyerna mindre laggiga. Dessutom märks det tydligt att stick lifts fått förbättrad kollisionsdetektering för färre oavsiktliga utvisningar och upplevda domarskandaler.
Vansinnigt taggad
De mer inbitna ”NHL”-fantasterna lär älska nya Connected Franchise där man kan leva ut sin inre sportchef online med lagbygge, byten och säsongsspel inklusive slutspel mot andra mänskliga spelare
I övrigt är den stora nyheten de autentiska coacherna som nu finns som HUT-kort. Inspirerat av hur tränarna coachat sina lag på riktigt påverkar de, tillsammans med spelarna och de nya taktikböckerna, hur laget spelar – och därmed hur bra det presterar.
Som icke-inbiten på det sättet måste min summerade slutsats ändå bli att intrycket av ”NHL 27” överlag är mycket positivt.
Annars hade jag väl inte varit vansinnigt taggad på att snarast utmana diverse folk på en match? Särskilt min före detta rumskamrat och största NHL-rival Filip som tenderar att förneka det faktum att han förlorade “lägenhetskampen” för ett antal år sedan, med totalt 250–249 i matcher. Nu är ju inte han ”här” och kan försvara sig mot detta uttalande, i egenskap av programledare för Aftonbladet radio, men det återstår att se hur bra han och andra lyckas försvara sig på isen i min jakt på ännu fler högröstade “Scores”.