Diagnoser
SVT Play
Sex delar
Av Maria Nygren, Linn Gottfridsson och Jessica Ericstam, med Mia Skäringer Lázár, Frank Lilja, Siham Shurafa, Martin Wallström, Kerstin Linden, Tilo Hedlund Al Fakir, Stina Ekblad, Lars Väringer, Michaela Thorsén.
DRAMA. Hur ser vardagen ut med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i familjen?
SVT:s stora höstdrama ”Diagnoser” jobbar på två fronter, med å ena sidan igenkänning för alla som redan vet svaret på den frågan, och å andra sidan ett budskap om förståelse till dem som inte gör det.
Mia Skäringer spelar Bella, som är ensamstående mamma till tolvårige Ludde (Frank Lilja), som hittills tycks ha klarat sig skapligt i skolan men nu får en ny lärare som direkt lägger märke till att han inte fungerar som de andra barnen i klassen och föreslår en adhd-utredning. Något som Bella initialt tar som en förolämpning.
Och i samma veva flyttar en ny familj, som redan har massor av erfarenheter av NPF-diagnoser, in i lägenheten ovanför. Mamman Elliot (Siham Shurafa), som själv har adhd och såg sin egen diagnos som en befrielse när hon väl fick den. Pappan Frank (Martin Wallström), som kämpar på men aldrig får sista ordet. Dottern Majken (Kerstin Linden), som har autism men har bestämt sig för att försöka klara skolan utan anpassningar, vilket inte går speciellt bra. Och sonen Otto (Tilo Hedlund Al Fakir), som spelar klarinett och är lugn som en filbunke och hela tiden hamnar i skymundan när allt kretsar kring Majken.
Det är stökigt, i både Bellas och Elliots liv, när ideliga telefonsamtal från skolan krockar med jobb, samvetet ständigt är dåligt, och folk runt omkring inte verkar fatta någonting. Men samtidigt utvecklas en vänskap dem emellan, och på något sätt faller bitarna till slut på plats även i ett lite mer utmanande livspussel.
Skäringer är lysande, i en roll som visserligen har humor, inte minst i dialogen, men också tillåter henne att spela ut ett helt annat dramatiskt register än vad vi är vana vid. Kemin mellan henne och Lilja är en av seriens stora styrkor, och överlag presterar barnskådespelarna långt över medel.
Och gripen blir man verkligen, av en serie som måhända släpps med lite dålig tajming eftersom den kommer direkt i spåren av Carina Bergfeldts kritiserade dokumentärserie ”Alla mina bokstäver” – men onekligen är svår att värja sig mot för den som vet vad det innebär att älska ett barn, och vilja göra allt i sin makt för att det barnet ska ha det bra.
Är det ett hantverksmässigt fulländat drama?
Absolut inte. Mycket är plågsamt övertydligt, och den största fadäsen, som inte riktigt går att bortse från även om man försöker, är att nästan alla vuxna människor som inte har barn med NPF-diagnoser – syskon, föräldrar, kollegor, chefer, andra mammor i klassen – är så endimensionellt skrivna. Självupptagna och oförstående och glidande på stora räkmackor.
Det är ett slappt tilltag som egentligen borde dra ner betyget ett snäpp. Men låt gå.
”Diagnoser” drabbar hjärtat. Och ibland får det räcka, även om hjärnan har invändningar.
”Diagnoser” har premiär på SVT Play den 4 september.