The rivals of Amziah King
Regi Andrew Patterson med Matthew McConaughey, Kurt Russell, Angelina LookingGlass, Jake Horowitz, Tony Revolori.
FILMRECENSION. Allt kan hända i Matthew McConaugheys nya film, och gör det även.
Men när allt hela tiden bara trappas upp blir det mest utmattande.
KRIMINALDRAMA. Det finns redan en film på det här temat, tänker jag en bit in i ”The rivals of Amziah King”. Småstadskultur, en sjuk biodlare, dottern och berättelsen om deras relation. Jag syftar förstås på svenska ”Biodlaren” som hade premiär i våras.
Men ungefär där upphör likheterna.
Om den första filmen är ett exempel på ett renodlat far och dotterdrama bryr sig ”The rivals of Amziah King” inte det minsta om genregränser. Filmen är drama, deckare, komedi och musikal på samma gång.
Öppningsscenen är ett musikalnummer då Amziah King (Matthew McConaughey), bluegrasstrubadur och biodlare, rullar in på ett snabbmatsställe samtidigt som hans band står utanför och gör sig redo för att spela.
King beställer köttmackor till hela gänget, en krispig banjo drar igång och man kastas rakt in i deras Oklahoma, där allt kan hända. Och så dyker polisen upp.
En tjuv av rang har stulit honung från en annan biodlare. Nu behöver man Amziah Kings hjälp med att identifiera ägaren till honungstunnorna. Den glättiga stämningen växlar snabbt över och får en kriminell bismak. Amziah är navet i lokalsamhället och ställer upp och hjälper till på sitt knasiga vis.
Fosterdotter dyker upp
Ett skalperat huvud senare (och då har det bara gått tjugo minuter) dyker Kings forna fosterdotter Kateri (Angelina LookingGlass) upp. Hon är tillbaka i stan. Innan dess har Amziahs hjärtproblem antytt att något inte står rätt till. Han fortsätter att bete sig likt en stökig farbror när han tar Kateri under sina vingar och lär henne allt det går att lära sig om musik och bin.
Om man nu känner att man inte riktigt hänger med i handlingen så är det tanken. I förlängningen blir det också ganska dränerande, för allt går i en kedja av händelser som hela tiden trappas upp. Det är i en ”Marty supreme”-speed, fast i stället för New York befinner vi oss mitt i södern bland släpiga vokalförändringar och påklistrad autenticitet. Det saknas sydstatsgotik, och blir en americana-fars med för många sidospår som gör att filmens 130 minuter känns ännu längre.
Samtidigt hinner filmen plocka upp en och annan blinkning till bröderna Coen. Musiken som fond för berättelsen påminner om ”O brother, where art thou?” och McConaugheys karaktär blir en levande skröna. Tänk er: ”The ballad of Buster Scruggs”.
Men det räcker inte. Filmens enda behållning blir i stället nykomlingen Angelina LookingGlass. I rollen som Kateri ger hon prov på ett restriktivt skådespel, gestaltat med få ord och minimala kroppsuttryck.
Inte en enda gång berättas hennes historia ur ett offerperspektiv, vare sig utifrån hennes bakgrund som urinvånare eller fosterflicka I stället blir hon en osynligt verkande Thelma och Louise när hon tar lagen i egna händer efter honungsstölden. Men regissören Andrew Patterson lyfter en rad strukturella frågor utan att riktigt undersöka dem.
Ingen egentlig tanke bakom
Kurt Russells karaktär är en korrupt affärspamp och filmen gör inte mycket av det. Fentanyl nämns i förbifarten. Vapenlagarna förstår vi är problematiska, traumat hos amerikanska krigssoldater likaså. Det finns ingen egentlig tanke bakom det här och därför lämnas dem som konstaterade samhällsproblem.
Det går inte att både vilja ha södern och välja bort den amerikanska verkligheten.
Trots att den Oscarsvinnande musikproducenten T Bone Burnett är med på ett hörn hindras inte ”The rivals of Amziah King” från att bli en två timmar lång generisk Mumford & Sons-låt. Eller i bästa fall en mycket sämre ”Sinners”.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.