Politik handlar ytterst om riktning och resultat. Vart vill ett parti föra samhället - och vad händer när det får makten att göra det? De frågorna är viktigare än de röda linjer och strategiska positioneringar som kommit att dominera svensk politik. Och på båda punkterna har vi dragit samma slutsats om Miljöpartiet: de har diskvalificerat sig från politiskt inflytande över Region Stockholm.
Miljöpartiet företräder en samhällssyn som på avgörande områden står i direkt konflikt med vår. De ser begränsningar där vi ser möjligheter, misstänkliggör tillväxt där vi ser grunden för välfärd och gör människors resande till ett problem när vi ser rörelse som en förutsättning för en växande storstadsregion.
Den ideologiska skillnaden är betydande. Men den här mandatperioden har Miljöpartiet dessutom fått möjlighet att visa vad deras politik innebär när den möter verkligheten. De har ansvarat för två av Region Stockholms viktigaste områden: kollektivtrafiken och psykiatrin.
Över en miljon avgångar har försvunnit jämfört med om 2022 års trafiknivå hade bibehållits, sju av tio unga får inte vård inom 30 dagar i BUP och en vuxenpsykiatri som upphandlades med priset i centrum kantas av återkommande larm om nedskärningar, personalflykt och risker för patientsäkerheten.
Det är tre allvarliga uttryck för samma problem. Höga ambitioner och goda avsikter befriar aldrig ett parti från skyldigheten att få verkligheten att fungera. För den som står och väntar på en buss som inte längre går, för föräldern vars barn väntar på psykiatrisk vård eller för patienten som möter en verksamhet under hård press spelar intentionerna mindre roll.
Politisk makt måste ytterst bedömas efter vad den åstadkommer. Men vår invändning mot Miljöpartiet stannar inte vid deras förmåga att styra. Mellan våra partier finns en mer grundläggande konflikt om vilken sorts samhälle vi vill bygga. Miljöpartiets politiska reflex är alltför ofta att begränsa. När människor kör bil ska det bli dyrare. När energibehovet ökar ska efterfrågan hållas tillbaka snarare än produktionen byggas ut. När Stockholm växer ställs bilen mot bussen, vägen mot spåret och cykeln mot resten. Transportpolitiken blir ett kulturkrig om vilket färdmedel människor borde välja, i stället för en fråga om hur fler människor ska kunna komma fram.
Vi tror på motsatsen. En växande storstadsregion behöver bilen, bussen, tunnelbanan, pendeltåget och cykeln. Sverige behöver mer fossilfri och planerbar el, inte mindre, och därför behövs kärnkraften. Klimatpolitiken ska pressa ned utsläppen, inte människors levnadsstandard. Politikens uppgift är att skapa möjligheter för människor att röra sig, arbeta, investera och bygga sina liv - inte att göra deras val dyrare för att styra dem mot politiskt föredragna livsstilar.
Här finns också en avgörande skillnad i synen på tillväxt. För Moderaterna är tillväxt inte ett abstrakt ekonomiskt mått. Den är förutsättningen för ett samhälle som vill mer. Företag som växer, människor som arbetar och investeringar som blir av skapar resurserna till sjukvården, kollektivtrafiken och den gemensamma välfärden. Ett samhälle som skapar mindre får förr eller senare också mindre att fördela.
Stockholm behöver därför inte en politik som gör knappheten till ideal. Vi behöver mer fossilfri energi, bättre infrastruktur, fler växande företag och större möjligheter för människor att ta sig dit de vill. Vi tror på resan, rörelsen och mötet.
Det är mot den bakgrunden vi har landat i vår slutsats. Miljöpartiet står för en politisk riktning som på avgörande områden är oförenlig med vår. Och när de fått ansvar för några av Region Stockholms viktigaste verksamheter har de inte förmått att förvalta det.
Efter valet vill jag leda ett styre som tror mer på Stockholms möjligheter än på politikens begränsningar. Ett styre för tillväxt, rörelse och en välfärd som fungerar. Där finns ingen plats för Miljöpartiets politik.
Axel Conradi (M), gruppledare Moderaterna i Region Stockholm