Fredrik Emdéns biografi över Olle Ljungström börjar med popmyten – men glider över i en ändlös beskrivning av fyllor, svek och slutligen död. Om du vill minnas Olle Ljungström när han var som bäst – läs inte den här boken, skriver DN:s Po Tidholm.
Sakprosa
Fredrik Emdén
”Jag lät mitt rykte ta min plats – en berättelse om Olle Ljungström”
(Mondial)
Häromåret gjordes en fin liten P1-dokumentär som hette ”Glöm inte Olle Ljungström” där hans mamma Misse Ljungström är intervjuad. Hon berättar att hon lovat honom att se till att han inte ska glömmas bort och för att uppfylla sitt löfte mejlar hon regelbundet nattradion och önskar hans låtar.
Om Olle Ljungström fått leva hade han fyllt 65 i år. Men någon pensionär blev han som bekant inte – han gick bort den 4 maj 2016 efter ett nästan livslångt missbruk. Efter att ha läst ”Jag lät mitt rykte ta min plats” undrar jag om det verkligen ens är värt att bli ihågkommen, i alla fall om eftermälet utvecklar sig som i Fredrik Emdéns bok.
Olle Ljungström gjorde storstilad comeback 1993 – han hade ju varit närmast en tonårsstjärna under det tidiga 80-talet i bandet Reeperbahn – och blev liksom omedelbart 90-talets största popstjärna. Inte i kraft av försäljningssiffror nödvändigtvis men för att han hade låtarna, texterna, scenpersonligheten och det bästa bandet. Det var också en vändpunkt i hans liv.
Vägen dit är linjärt och trevligt beskriven i Emdéns biografi. Den är snudd på småtråkig först i sina beskrivningar av uppväxten på skärgårdsön, syskonrelationerna och de första spelningarna på småställena. Skildringen av tiden är välbekant; ett DDR-Sverige som vaknar ur slummern, den onda proggrörelsen som vill kväva allt nytt, banden som uppstår mot alla odds. Sedan blir det skivkontrakt, strul, missämja, snudd på succé och ja, vi fattar.
Men berättelsen tar sig. Fredrik Emdén tycks ha sökt upp varenda svensk som någon gång känt Olle Ljungström. Precis alla har inledningsvis blivit begeistrade, snudd på förälskade i denna underliga människa som liksom uppvisade alla mänskliga sidor samtidigt; stark och skör, omtänksam men också väldigt elak, klok och tokig, kreativ men rörigt slapp, en fin vän men ändå så opålitlig. Någon som kunde beröra och såra med samma effektivitet. Vad de beskriver är förstås en högintelligent alkoholist. Olle Ljungström började dricka i tonåren och var fullt ut alkoholiserad redan vid 18.
Olle Ljungström var magnetisk. På 1990-talet umgicks vi i samma kretsar under några år. Han var ju alltid ute på krogen. Och han syntes och hördes. Han var påfallande vacker, en slängig lång kropp, en otypisk man med ljus och genomträngande röst som dessutom nästan alltid sa roliga saker. Eller också lät de roliga för att hans språk liksom tog ovanliga vägar.
Många kvinnor drogs till honom, men kanske ändå fler män. Många ville vara hans vän, ville ha något av honom, särskilt när han blivit känd. Väldigt få ville ta ansvar för honom. De flesta blev besvikna, det framgår mellan raderna. Trots att de i många fall utnyttjade honom i egna syften. Olle tackade nästan alltid ja till allting i hopp om att något skulle hända.
Däremot hade han helt uppenbart en verklig vän i Heinz Liljedahl som stoiskt stod vid hans sida och samtidigt skrev de bästa låtar som Olle hade att sätta text till. De samarbetade om sex skivor som gradvis blev allt sämre. Sedan kom tre till med en annan producent, ännu svagare i takt med att spriten tog över helt.
Boken följer samma stig. ”Jag lät mitt rykte ta min plats” börjar som sagt puttrigt med barndom, tonår, löftesrika försök, genombrott, äktenskap och popstjärneliv men glider allt mer över i en ändlös beskrivning av fyllor, svek, fiaskon, spruckna relationer, sjukdom och slutligen död. Om du älskar Olle Ljungströms musik och ännu minns honom som den han var när han var som mest levande – läs inte den här boken. Den är alls inte dålig, den är inte osann, respektlös eller frossande men jag ifrågasätter starkt vilket behov den är tänkt att fylla. Varför skulle vi vilja veta allt detta om en av Sveriges mest originella och stundvis geniala popstjärnor? Är det priset för att bli ihågkommen?
Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm, till exempel: Strömmer vet inte längre vad ett liberalt samhälle är