Barn till folkhemmets styvbarn, antar jag att vi kallas. Alltså vi som växte upp och gjorde svinfula nyckelhållare på slöjden. Jag gjorde en med ”jultema”. Det var inte ens jul, jag tyckte bara att julen var peak estetik, antar jag?
Den är, tro mig, synnerligen gräslig. Grön med röda stjärnor som ramar in varje krok. Bara det att stjärnorna är vedervärdigt ditslafsade, det hela liknar snarast något som en blind och vänsterhänt hund har begått. Med röven.
I stället för att titta ner på stjärnorna hade jag nämligen blicken på en kille som dök upp med gnuggis-tribal på armen första dagen i skolan. Killen hade blicken på en enorm såg som vi inte fick röra. Eller, befarar jag, på en subba med plattångat hår som satt bakom sågen. Det bör föras till protokollet att hon hade väldigt slitna hårtoppar, jag vet inte om han såg det.
Det handlar om inredningskollektionen Konstrunda som ”lyfter vardagsföremål till konstverk”
Hursomhelst fick mina föräldrar den där svinfula nyckelhållaren. Och tror ni inte att den hänger kvar så att jag måste stirra på den varje gång jag hälsar på? Inte nog med det, den är det första jag ser när jag kliver in genom dörren. Bränn den, väser jag. Föräldrarna insisterar på att den är vacker och praktisk, som om jag vid 33 skulle smälla till med en soc-anmälan om de medgav att den ser ut som en fetomaternell blödning. En dag kommer jag att bränna den.
Jag tvingar på er den här långa och oombedda anekdoten för att den där fula tingesten blixtrade till i huvudet när jag fick upp en annons från Ikea om att möbeljätten lanserar en ny kollektion för ett ”personligare hem”. Det handlar om inredningskollektionen Konstrunda som ”lyfter vardagsföremål till konstverk”.
Det vill säga, varsågod att iscensätta att du har en personlighet med den här pallen som vi gör en miljon av. Jag undrade förstås en stund om annonsen var ett konstprojekt? Något slarvigt om den orimliga men numera kroniska paradoxen: att individualiteten görs genom standardisering? Ett konstprojekt som någon konstfackstjej gjort med vänsterhanden (eller för all del vänsterröven) medan hon stirrade på en kille med tribal?
Vi lever lika mycket i individualismens tid som algerna i Trumps pool
Men det verkar vara en alldeles äkta annons och kollektion. Massproducerad Ikeakonst har förstås funnits länge – pryd ditt hem för en billig peng, det finns ingen ondska i det. Men den här sortens skincrawling är något i hästväg. Imponerande. Och förstås något alldeles vardagligt idag. Individualismen had it coming, tbh. För det är väl ändå här individualismen når sin logiska slutpunkt och blir helt utan puls? Kanske också konsten.
Read and weep pressmeddelandet: ”Genom att samla kreativa personer från olika discipliner, bakgrunder och generationer, bjöd Ikea in formgivare att arbeta självständigt för att skapa personliga verk. Namnet Konstrunda speglar kollektionens anda genom en rundtur bland olika röster, där varje person erbjuder sin unika syn på konst i hemmet.”
Inte för att jag har något emot individualismens död, tvärtom, individens särprägel är vida överskattad, för att inte tala om tyrannin i att ständigt behöva bebåda den.
Vi lever lika mycket i individualismens tid som algerna i Trumps pool. Eller, de lever mer i individualismens tid. De kan härja alldeles fritt i spegelpoolens tilloppsledningar utan någon tanke på att algoritmer ersätter mänsklig intuition och att kulturen hegemoniseras under trojanska fluffhästar om ”personligt” och ”skräddarsydd” eller ”unik syn på konst i hemmet”.
Ni vet, AI-skrivna sagor där namnet på huvudpersonen kan bytas ut mot barnets namn
De behöver inte utsättas för vår tids största plåga: personliga barnböcker. Ni vet, AI-skrivna sagor där namnet på huvudpersonen kan bytas ut mot barnets namn och möjligen någon annan enkel markör, typ hårfärg.
De behöver inte titta på en video på YouTube och genast se på en kurva var flest har pausat för att också spola dit och se exakt samma del av videon som alla andra.
Tingesten blixtrar till i huvudet igen. Den där fula fossilen. Kanske, bara kanske kommer jag inte att bränna den.