Från borgerligt håll blev skadeglädjen stor när nättidningen Smedjan avslöjade att Magdalena Anderssons man skatteplanerar. I likhet med många andra forskare – S-ledarens man Richard Friberg är professor vid Handelshögskolan – har han, vid sidan om sin anställning, ett aktiebolag från vilket han bland annat fakturerar för texter och föreläsningar.
Pengarna tas inte ut som lön, utan utdelning. Därmed undviks både arbetsgivaravgifter, kommunalskatt, regionskatt och statlig inkomstskatt. Upplägget är lukrativt: Friberg har betalat omkring 800 000 kronor mindre i skatt bara de senaste fyra åren. På X haglade syrliga kommentarer från personer som vanligtvis tycker att skattmasen tar för stor del av kakan.
Det är lätt att förstå varför historien väcker reaktioner. Men den säger kanske mer om hur skevt skattesystemet har blivit än om Magdalena Andersson. Hon är trots allt inte ansvarig för sin mans företag.
När de så kallade 3:12-reglerna infördes i samband med skattereformen 1991 var syftet framför allt att förhindra så kallad inkomstomvandling – att arbetsinkomster tas ut som kapitalinkomster. Samtidigt skulle den som satsar kapital och tar en risk inte beskattas på exakt samma sätt som en vanlig löntagare.
Men sedan dess har både reglerna och arbetsmarknaden ändrats. I dag kan vem som helst med en laptop driva ett företag. Det skiljer sig från det mer klassiska företagandet som kräver vissa investeringar – som den som tar lån för att starta en verkstad eller en frisersalong.
Moderatledda regeringar har luckrat upp 3:12, och varit mer villiga att förbättra villkoren för företagare än löntagare med högre inkomster. Det har lett till en situation där vissa tjänar på att undanta en del av inkomsten från vanlig skatt, trots att den huvudsakliga insatsen inte består av kapital utan av arbete.
Magdalena Andersson har haft helt rätt när hon kritiserat utfallet av systemet. Men Socialdemokraternas vill samtidigt höja inkomstskatterna ännu mer, och har inga seriösa förslag på hur skatteklyftan mellan arbete och kapital kan minska. Men det har inte Moderaterna heller.
Det verkligt märkliga är därför inte att Richard Friberg använder reglerna. Det är att många av dem som anklagar Magdalena Andersson för hyckleri samtidigt försvarar det system som gör upplägget möjligt.
För det finns ingen som helst rättvisa i att den som kan sälja sin kompetens genom ett aktiebolag – konsulten, professorn eller advokaten – har ett eget spår i skattesystemet. Medan den som är hänvisad till att enbart vara löntagare – polisen, officeren eller åklagaren – saknar ett sådant val.
Två människor kan ha samma inkomst, men helt olika möjligheter att påverka sin skatt. Det är ingen arbetslinje värd namnet. Det är snarare en bolagslinje.
Om Moderaterna åter vill bli ett stort parti kan inte konsekvensen av moderat politik bli att vissa arbetsinsatser gynnas mer än andra. Richard Fribergs skatteplanering är i grund och botten ett större problem för regeringen än för oppositionen.