Var det sommaren 2026 som nästan alla förstod att klimatkrisen inte är en fantasi utan något som händer nu, som eldar upp semesteridyllerna? Men i det svenska valet är det som om frågan inte existerar – trots att väljarna demonstrerar.
Sista veckan i augusti: Två små flygplan flyger fram och tillbaka över stranden och upp mot bergen som ramar in Amalfikusten.
Någon i sällskapet säger att det vore skönt om de kunde sluta föra så mycket oväsen och kanske träna på utryckningar en annan vecka?
Nästa dag läser vi att det brinner i kullarna bakom oss och skäms som hundar.
Jag tillhör dem som tycker att man inte behöver göra något som helst uppbyggligt på semestern, för min del får sommaren gärna komma med ett visst mått av dekadens. Men det här är ändå en ny känsla av moraliskt förfall: Att ligga på en strand och se de hisnande vackra omgivningarna riskera att brinna upp, eftersom vi inte lyckas hantera vår och framtida generationers största ödesfråga. Som vi som samhälle själva orsakat.
Om någon nu hade en fåfäng förhoppning kvar dog illusionen slutgiltigt i veckan. I onsdags kom notisen om att vi kommer att missa 1,5-gradersmålet. Ingen som rest i Europa den här sommaren lär bli förvånad.
Semestern har på många sätt varit en hinderbana för att undvika den globala uppvärmningens värsta konsekvenser. Sommarens vanligaste artighetsutbyte med vänner och bekanta i Europa har varit: ”Hur har du klarat dig undan värmeböljorna?”
I Frankrike har ett kulturkrig rasat vid sidan av skogsbränderna. Det handlar om huruvida man ska installera luftkonditionering eller inte. La clim, som fransmännen kallar det, har blivit en symbolfråga där högern och ytterhögern dundrar om behovet att svalka ner inomhus-Frankrike, medan stora delar av vänstern tycker att det är fel väg att gå.
Frågan är laddad med både potentiell populism och klassaspekter. Luftkonditionering skulle förstås sänka temperaturen på skolor, sjukhus och kontor. Men samtidigt innebär det utsläpp av varmluft som riskerar höja stadstemperaturen ännu mer.
När tjänstemannaklassen får behagligare arbetstemperatur riskerar byggare, vägarbetare och cykelbud att få det varmare. Det är en isande illustration av de moraliska övervägningar som väntar oss i en allt varmare värld. Vems hälsa är mest värd att värna?
I Europa beräknas nära 180 000 människor dö av värmerelaterade hälsotillstånd varje år. Lägg till det de 200 000 människor, lågt räknat, som varje år dör av orsaker kopplade direkt till föroreningar. Det finns med andra ord en dubbel bödel här, där effekterna av utsläppen – extremvärmen – är den ena och där utsläppen från främst biltrafik – föroreningarna – är den andra. Tillsammans skyndar de på förloppet inom hjärt- och kärlsjukdomar, kroniska luftvägssjukdomar som astma samt diabetes, för att nämna några.
I Sverige är det som att inget av detta existerar politiskt. Tidigare i veckan kunde man läsa detta i DN:s intervju med statsministern:
”Till väljare som är besvikna på grund av klimatpolitiken säger Ulf Kristersson att 'alla ämnen kan inte ligga i toppen av agendan’ och att mandatperiodens tyngdpunkter har legat på Rysslands krig mot Ukraina, på kriminaliteten och ekonomin”.
Som om bekämpandet av krig och kriminalitet omöjliggör ett ambitiöst klimatarbete samtidigt.
Det märkliga är att denna strategi kommuniceras ut samtidigt som 50 000 svenskar demonstrerar för en tuffare klimatpolitik på Stockholms gator. Nästan hälften av Moderaternas egna väljare vill nämligen också se högre ambitioner på det här området. Även lokalpolitiskt gruffas det från moderat håll över den här påstådda konfliktlinjen.
Och kanske är det inte så konstigt. Om vi tidigare tvingades föreställa oss hur det skulle komma att bli, är klimatkrisen numera så påtaglig att ingen livligare fantasi längre behövs. Bemedlade svenskar – Moderaternas kärnväljare – åker till Medelhavet, Rom och Paris och ser vad som händer med egna ögon.
När temperaturen slickar 40-strecket spelar det mindre roll vilken politisk ideologi man sympatiserar med. Det enda man vill ha då är en kall dusch, en torr t-shirt, samt ett löfte från beslutsfattarna att de gör allt i sin makt för att mildra eländet.
Läs fler kulturkrönikor och läs fler artiklar av Johanna Frändén