När nyheten kom att Ikea tänkte skippa sin ikoniska blå plastkasse, blev det ett ramaskri i hästvärlden. Den används flitigt i stort sett i alla stall i Sverige, perfekt avpassad för att rymma några kilo hö, lagom till en giva på morgonen eller i lunchhagen.
På kvällarna kan man se höpåsar prydligt staplade utanför hästboxarna, lätt tillgängliga. I inackorderingsstall brukar hästägare ofta få dela på kvällsfodringarna när personalen gått hem.
Det visade sig dock vara falskt alarm: Ikea tänkte inte upphöra med tillverkningen av sin slitstarka bärkasse.
Själv har jag alltid avskytt de där påsarna; praktiska, men en plåga att packa. Höet förvaras vanligen i en foderlada på annan plats.
Har man en häst eller två går det kanske an. Men om man har många – och det ska packas fyra höpåsar per häst? Det är ett tidsödande och mördande trist arbete.
Vanans makt är dock stor. När jag flyttade till egen gård i Skåne följde rutinen med höpåsar med. Det var ju så man gjorde. Tills Kim kom.
En eftermiddag när jag kom upp till stallet var påsarna borta. I en tom box stod en 400-kilos hösilagebal. Det gick ju så mycket fortare att kasta ner några skivor i skottkärran när man skulle fodra. En urtrist rutin kunde skrotas. Dessutom frigjorde vi minst en timme om dagen som istället kunde ägnas åt hästarna.
I dagligt tal kallas det för alexanderhugg, på ekonomspråk innovation. Visst hade man kunnat höja produktiviteten – packa fortare. Men i grunden var hela hanteringen skriande ineffektiv.
Jag kan inte låta bli att tänka på de där höpåsarna, och Kim, när jag läser Svenska Dagbladets granskning av ett experiment med arbetstidsförkortning vid Stockholms akutsjukhus (2/9). 1 400 sjuksköterskor och undersköterskor har fått sin arbetstid sänkt från 38 till 34 timmar i veckan. Tanken är att den lediga tiden ska ägnas åt återhämtning och förkovran. Piggare personal ska dessutom få mer uträttat per timme.
Tidningen har kommit över en intern rapport som visar att försöket inte alls fallit så väl ut som man hoppats. Personalen är naturligtvis glad åt att arbeta mindre för samma lön. Men antalet operationer har fallit, tiden för återhämtning samlats ihop till hellediga dagar – som en del dessutom använder för extraknäck – och produktiviteten laggar efter.
De positiva effekterna är över huvud taget förbryllande små.
Jag misstänker att en kortare arbetstid helt enkelt är fel insats, inte minst eftersom vi behöver fler, inte färre arbetade timmar i vården. Men det är förmodligen lättare att få igenom en arbetstidsförkortning än en löneförhöjning. Punktinsatser hjälper dock föga om problemet inte är uttröttad utan missutnyttjad personal. Om otrivseln beror på obsoleta rutiner och låsta strukturer. Om dåligt ledarskap och topptunga hierarkier bakbinder och begränsar.
För när värdefulla vårdanställda tvingas in i administrativa sidosysslor eller fastnar i loggar i hopplösa journalsystem, vad gör de då – om inte “packar höpåsar”?
Vården behöver fler Kim.