Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ryssland räknade med ett tredagarskrig. Sedan – trodde strategerna i Kreml – skulle Ukrainas motståndskraft rämna.
De räknade fel.
Den här hösten räknar samma ryska strateger med att attacker mot europeiska länder, senast en drönarattack mot Leipzig i augusti, ska försvaga den europeiska viljan att sluta sig samman mot det ryska hotet.
Ryssarna räknar fortfarande fel. Den europeiska uppslutningen bakom Tyskland är massiv.
Numera är det en självklarhet att Sveriges säkerhet garanteras i samarbete med våra fria, demokratiska grannländer i Norden, runt Östersjön och i Europa.
Kanske så självklart att vi inte närmare reflekterar över vad den bygger på. På kort tid har Sverige blivit en nyckelspelare i dessa samarbeten, senaste bekräftat av att Frankrikes president Emmanuel Macron i veckan gästade Sverige.
Detta hade sannolikt inte kunnat ske, åtminstone inte i samma utsträckning, utan proaktivt arbete från kompetenta ministrar på försvars-, utrikes- och statsministerposterna. Ministrar som alla är moderater.
Under moderat ledning har offentliga uppdrag som är avgörande för landets säkerhet varit i goda händer.
Lägg till detta Gunnar Strömmers idoga arbete på Justitiedepartementet, som även det stuckit ut genom att aktivt engagera andra länder i Europa och Nato i jakten på kriminella som verkar i Sverige. Under moderat ledning har offentliga uppdrag som är avgörande för landets säkerhet varit i goda händer.
Det är nästan lite ofint att påpeka. Regerande är ett lagarbete och om den övergripande politiska inriktningen råder bred enighet. Men politik är också ett hantverk, drivet av personlighet, engagemang och vägval.
Moderaterna har en självklar utgångspunkt i att vilja tillhöra EU och Nato, och betona samarbete med våra grannar och närliggande länder framför mer avlägsna länder. Just moderata ministrar har därför kunnat navigera rätt i den säkerhetssituation som uppstått genom den ryska diktaturens desperata aggressivitet.
Minst lika avgörande för Sveriges framtid är ekonomin. Inte i form av det valfläsk som partierna kommit dragande med i denna valrörelse, utan vilka möjligheter människor och företag har att växa och göra bättre saker framöver. Sverige har efter främst 1980- och 1990-talens liberala reformer ett gott utgångsläge, inte minst en kapitalmarknad som resten av Europa blickar avundsjukt på.
Ekonomin har även betydelse för säkerheten. Ett illustrativt exempel är Spotify-grundaren Daniel Ek. Han har investerat en del av vinsterna från Spotify i företaget Helsing, vars drönare nu skjuter ner ryskt artilleri i Ukraina. Entreprenörer som tjänar och investerar miljarder är en tillgång för ett land, inte ett problem eller hot. En vänstersväng där entreprenörer jagas med höjda skatter skulle skjuta ner svenska tillväxtmöjligheter, och därmed även krympa de resurser vi kan lägga på vår egen säkerhet.
Dessvärre har även Tidösamarbetets snäva ramar varit ett hinder för liberaliseringar.
Dessvärre har även Tidösamarbetets snäva ramar varit ett hinder för liberaliseringar nödvändiga för att få fart på tillväxten. Produktivitetskommissionen sattes att i fyra år utreda förändringar vi redan visste var nödvändiga, och Sverigedemokraterna lovar i valet att bevara bostadsköerna genom att blockera reformer mot fri hyressättning.
Moderaterna är inte oskyldiga. Det senaste årets valfläsktryfferade budgetar har varit genanta avsteg från fiskalt klok politik, särskilt i ett allvarligt säkerhetsläge. Men i valrörelsens elfte timme är det likafullt Moderaterna som argumenterar för något slags sans och balans i den hejdlösa löftescirkusen och försöker lyfta tillväxtfrågorna. Andra partier kan övertalas, men ska det hända något på det ekonomiska reformområdet är det Moderaterna som kan driva den utvecklingen.
Säkerheten och ekonomin är de två tunga anledningarna till att Sverige behöver ett moderat styre under de kommande fyra åren. Det hänger dock på att väljarna är villiga att ge just Moderaterna den tyngden i valet.