Orphan
Betyg: 3
BIO. DRAMA. Ungern/Storbritannien/Tyskland/Frankrike (Árva), 2025. Regi: László Nemes. Med: Bojtarán Barabas, Andrea Waskovics, Grégory Gadebois. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.12.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Bortsett från en kort inledning 1949 befinner vi oss i Budapest 1957 i efterdyningarna av upproret året dessförinnan som brutalt slogs ned av sovjetisk militär. Den kommunistiska regimen håller befolkningen i ett järngrepp, angivarna är många och inte minst stadens kvarvarande judar tvingas utstå antisemitiska trakasserier.
László Nemes skildring av en stad fortfarande starkt präglad av andra världskrigets skador fångar perfekt atmosfären av rädsla och osäkerhet, där våldet när som helst kan slå till. Tolvårige Andor Hirsch (Bojtarán Barabas) väntar ihärdigt på att hans far ska komma tillbaka från deportationen, trots att han varit försvunnen i tio år. Modern (Andrea Waskovics) uppmuntrar till en början sonen och i några få lyckliga ögonblick leker de tillsammans med den lilla biljettsamling Andor samlat. Fadern drev ett biljettkontor för bio- och teaterföreställningar i samma byggnad, där den sönderslagna dörren vittnar om att han snabbt förts bort, möjligen till ett koncentrationsläger.
Modern klarade sig genom att ”gå under jorden”, och Andor tillbringade några år på ett barnhem, varifrån han hämtas i upptakten.
Inbäddat innehåll
Andor drivs i sin väntan på pappan av en besatthet, delvis jämförbar med den hos koncentrationsfången Saul och hans insisterande på att ge en pojke en rituell begravning i László Nemes mästerliga ”Sauls son” (2016). När modern återupptar bekantskapen med en slaktare från landsbygden, spelad av den kraftfulle fransmannen Grégory Gadebois, revolterar sonen, inte minst mot allas lögner. Och frågan uppstår – vem är egentligen hans far?
Nemes återknyter på ett sätt till far-son-problematiken från ”Sauls son”, men omvänt. Där letade fadern efter en son. Ett ämne som kan vara nog så allmänt, men utifrån de bestämda historiska betingelserna i ”Orphan” lyfter temat aldrig riktigt från gatorna i Budapest.
Snarare utvecklar sig filmen till en skildring av hur en ekonomiskt utsatt, ensamstående judisk mor ser sig tvingad att navigera i efterkrigstidens Ungern. Mycket förblir outsagt och oklart för Andor, något som spiller av sig även på mig. Dramer där allting skrivs publiken på näsan är inget att sträva efter, men här blir manuset aningen för otydligt. Om Nemes och ständige medmanusförfattaren Clara Royers främsta ambition däremot är att förmedla stämningen och frustrationen efter den nedslagna Ungernrevolten lyckas de desto bättre med hjälp av utmärkta skådespelare och den briljante filmfotografen Mátyás Erdély.