För döva öron
Betyg: 3
BIO. DRAMA. Spanien (Sorda), 2025. Regi: Eva Libertad. Med: Miriam Garlo, Álvaro Cervantes, Elena Irureta. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.39.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Ett av de mest nervslitande ögonblicken i mitt liv var när en barnläkare testade min nyfödda dotters hörsel ─ och resultatet var negativt. Enligt mätinstrumentet var hon döv. Men vid ett upprepat test framgick det tvärtom att hon hörde utmärkt. Det hade varit fel på instrumentet. I efterhand har jag frågat mig varför jag kände så stark ångest. Antagligen för att jag inte kan föreställa mig världen utan ljud.
Det hyllade spanska dramat ”För döva öron” handlar om det ibland svårjämkade glappet mellan en hörande och en döv person. Ángela (Miriam Garlo) och Héctor (Álvaro Cervantes) är ett par i yngre medelåldern. För att kunna kommunicera ordentligt med Ángela har Héctor lärt sig teckenspråk. Deras förhållande bygger på respekt, ärlighet och lyhördhet. Men så föds deras dotter.
Filmens lika subtila som ingående skildring av det sociala samspelet mellan Ángela och Héctor visar tydligt att den långfilmsdebuterande regissören Eva Libertad vet vad hon pratar om. De tabubelagda känslorna av besvikelse som Ángela känner under graviditeten, när Héctor oroar sig för deras barns hörsel, och sedan efter förlossningen, när det visar sig att deras dotter hör lika bra som sin far, känns plågsamt äkta. Den döva skådespelaren Miriam Garlo är dessutom utsökt i huvudrollen.
Inbäddat innehåll
”För döva öron”, sprungen ur Libertads prisade kortfilm med samma titel från 2021, är en mogen första långfilm, i varje fall sett till hur det komplicerade ämnet hanteras. Bildberättandet, den handhållna kameran och de små poetiska inflikningarna i den annars så realistiska tonen är däremot mer professionellt än personligt. Man känner hur europeiska filmkonsulenter med festival- och prisvittring flåsar regissören i nacken. Filmen börjar med en skakig kamera som följer en gående persons ryggtavla. En struntsak, kan tyckas. Men hur många filmer från de senaste femton åren med förment hög konstnärlig svansföring har inte inletts på exakt det sättet?
Men under filmens avslutande kvart händer något. Allt ljud dämpas till ett obekvämt burkigt muller. Den hörande publiken har fått tillträde till Ángelas ljuddämpade värld. När hon motvilligt stoppar in sin hörselapparat förvandlas omgivningen till ett diskant oväsensinferno. För någon som lever med en fungerande hörsel är upplevelsen desorienterande och obehaglig – och just därför minnesvärd.