De levande döda i Rojava
Betyg: 4
BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Norge (The phantom pain of Rojava), 2026. Regi: Maryam Ebrahimi. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.26.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Under fem år fick iransksvenska dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi en unik möjlighet att möta kurdiska krigsveteraner, företrädesvis kvinnor, i den autonoma provinsen Rojava på gränsen mellan Syrien och Turkiet. De som tog striden mot IS, Islamiska staten, var med och besegrade terrorregimen och tackades av hela västvärlden för sin insats. Det var 2019 och de modiga kurderna hyllades på hjältars vis.
I dag ses de av Turkiet som terrorister. De jagas av militär, främst via drönare, vilka kan slå till varhelst individerna befinner sig – på gator, torg och i bilar. Tillvaron i Rojava är farlig men Maryam Ebrahimi har modet, tar sig dit och får vid besök på en verkstad för proteser kontakt med Sorkhin, en före detta befälhavare och via henne chansen att lära känna en grupp personer på ett så kallat veteranhus.
Mötena resulterar i en personlig, ömsint skildring långt från den passiva flugan på väggen-metoden. Här syns i stället filmskaparen i bild, interagerar med de medverkande och blir deras vän. Maryam lever själv med minnen från barndomens krig mellan Iran och Irak, innan hon kom som flykting till Sverige 2004. Tillsammans med dåvarande maken Nima Sarvestani stod Maryam Ebrahimi 2013 för den uppmärksammade dokumentären ”Frihet bakom galler”, om afghanska kvinnor i fängelse, och har senare bland annat gjort prisbelönta ”Stronger than a bullet” (2018), om manipulation och kontroll via iransk krigspropaganda.
Inbäddat innehåll
Till en början låter Ebrahimi oss ta del av ett vardagsliv bland veteranerna, till exempel den rullstolsburne mannen som förlorat sina ben och gång på gång glömmer var han har ställt proteserna. Då får han hjälp att hitta dem av sin kvinnliga kamrat i mörka glasögon och med blindkäpp! Galghumor saknas inte och blir ofta ett smörjmedel i relationerna, nödvändigt när dramatiska minnen tränger sig på. Mannen ägnar dagarna åt odling av grönsaker, frukt och växter. Kärleken till jorden och bergen genomsyrar hans liv, ett starkt motiv till stridsviljan.
Främst i fokus står ändå de kvinnliga veteranerna i nära systerskap och deras kamp, också på hemmaplan för att kasta av sig den traditionella kvinnorollen och få självbestämmande över sina liv. Den en gång så skickliga prickskytten från Sorkhins grupp sköts i huvudet, låg i koma, och rehabiliteras sakta men de sparsamma, svåruttalade orden kommer långsamt.
Undan för undan berättas om deras strapatser och motivation via dokumentärt material från striderna. Begravningarna var många och besöken på kyrkogårdarna för att hedra stupade kamrater och pyssla om gravarna återkommer.
Under filmens gång blir Sorkhin allt tydligare dokumentärens huvudperson, en karismatisk kvinna med pondus som förlorade sitt ena öga, men klarat sig förhållandevis bra. Förutom tiden i veteranhuset har hon även ansvar för kvinnor vilka togs som slavar av IS-krigarna.
Vänskapen mellan filmaren och Sorkhin ökar, men Maryam Ebrahimi får aldrig följa med till storstaden Kobani, fullständigt sönderskjuten under kriget men numera delvis uppbyggd. Det är för farligt för henne att vistas utomhus tillsammans med den av turkisk militär eftersökta tidigare befälhavaren.
Dokumentären tar en dramatisk vändning i finalen. Ebrahimis utmärkta verk utmynnar i en vacker, varm hyllning till de modiga krigarna beredda att offra sina liv inte bara för den egna jorden och den efterlängtade kurdiska staten utan också för oss.