Efter valet den 13 september vore det bra om en stabil regering snabbt kunde bildas. En regering som kan samla en bred politisk enighet och fatta beslut som håller längre än en mandatperiod.
I Lund har Socialdemokraterna och Moderaterna visat att politiska huvudmotståndare kan välja ansvar framför polarisering. När Socialdemokraternas Anders Almgren och Moderaternas Rasmus Törnblom beskriver värdet av samarbetet är budskapet större än Lund (Aktuella frågor 31/8).
Sedan valet 2022 styr Socialdemokraterna och Moderaterna kommunen. Partierna har inte slutat vara politiska motståndare. De tycker fortfarande olika om skatter, välfärd och kommunens utveckling. Men de har enats om att det finns frågor där ansvar, stabilitet och långsiktighet väger tyngre än blocktillhörighet.
Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt och ekonomiskt läge som ställer andra krav än tidigare. Det pågår krig i Europa. Natomedlemskapet förändrar landets säkerhetspolitik. Den organiserade brottsligheten utmanar staten och välfärden – skola, vård och omsorg. Energiförsörjningen kräver långsiktiga investeringar. Välfärden pressas av en åldrande befolkning och brist på utbildad personal. Ekonomin vill inte riktigt ta fart, och svenska företag behöver stabila spelregler för att våga investera.
På många områden står Socialdemokraterna och Moderaterna närmare varandra än vad deras företrädare antyder i uttalanden och debatter. Båda partierna står bakom Nato och ett förstärkt försvar. Båda vill bekämpa den organiserade brottsligheten med en starkare stat och stärka samhällets möjligheter att ingripa mot brott. Båda stödjer en stram migrationspolitik. Båda ser behovet av mer elproduktion, stärkt konkurrenskraft och bättre villkor för företag.
Men skillnaderna är fortfarande betydande, till exempel i synen på möjligheten att företag gör vinst inom välfärden.
Politik behöver konflikt och alternativ. Dessutom går politik många gånger ut på att inte vara överens. Frågan är om det finns tillräckligt mycket gemensamt för att ta ansvar för några av Sveriges största långsiktiga problem.
Centerpartiet vill nu bygga en starkare politisk mitt. Ideologiskt har partiet en naturlig position mellan Socialdemokraternas fokus på social trygghet och Moderaternas fokus på företagande och ekonomiskt ansvar.
Här finns både utrymme och förutsättningar för en modern socialliberal kompromiss.
Det är en orolig tid i Tidösamarbetet. Den senaste utvecklingen mellan Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är intressant. Ebba Busch öppnade för att Kristdemokraterna i ett exceptionellt läge skulle kunna stödja en regering ledd av Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Åkessons reaktion var påfallande skarp. Han har offentligt frågat om det går att lita på Kristdemokraterna och krävt tydligare besked. Busch har därefter betonat att Kristdemokraterna arbetar för en fortsatt Tidöregering och att hon är beredd att rösta nej till Magdalena Andersson fram till ett nyval. Men samtidigt har hon talat om behovet av mer samarbete, mer samförstånd och mindre polarisering. Erfarenheten från Lund visar hur som helst att Kristdemokraterna mycket väl kan fungera i ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
Den större frågan handlar om varför svensk politik över huvud taget måste organiseras så att de stora partierna i mitten gör sig beroende av partier längre ut på respektive flank. Moderaternas regeringsalternativ är idag beroende av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna måste på motsvarande sätt förhålla sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att samla sitt regeringsunderlag. Men ytterkantspartier behöver inte få oproportionerligt inflytande. På områden som försvar, energi, kriminalitet, infrastruktur och industrins konkurrenskraft är långsiktiga spelregler särskilt värdefulla. Företag som överväger miljardinvesteringar behöver veta att villkoren inte förändras efter varje val. Försvarsbeslut måste hålla i decennier. Välfärdens behov av kompetent personal löses inte under en mandatperiod.
Väljarna behöver politiska alternativ. Socialdemokraterna och Moderaterna ska fortsätta argumentera om skatter, arbetsrätt, välfärdens organisation och statens omfattning. Men en fungerande demokrati handlar också om förmågan att efter valet omsätta väljarnas röster i ett fungerande styre. Kompromisser är en del av demokratin.
Erfarenheten från Lund visar att det går att samarbeta. Framför allt går det att skilja mellan frågor där ideologisk konflikt är nödvändig och frågor där långsiktiga lösningar är viktigare. Efter valet kan mandatfördelningen skapa ett läge där tidigare samarbetspartier får svårt att skapa en stabil majoritet eller tolereras av riksdagen. Då bör partiledarna inte automatiskt återgå till låsta positioner och ett långdraget regeringsbildande.
Då återstår frågan: Om Anders och Rasmus kan samarbeta för Lunds bästa, varför skulle Magdalena och Ulf inte kunna göra detsamma för Sveriges?
Låt ljuset från Lund visa vägen till Rosenbad.
SKRIBENTEN
Fredrik Berggren, doktor i nationalekonomi
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.