Förväntansfullt sorl i väntan på konsert, små applåder varje gång en låt slutar i hopp om att den ska vara sista. 20.15 börjar rökmaskinerna huffa och puffa, ljuset i salongen tonas ned. Nisse Hellbergs glitterkavaj fångar spotarnas strålar och skickar ut dem bland publiken medan Jalle Lorensson kliver upp på en monitor och hälsar folket som jublar för fulla halsar. Jubel och ”Nu eller nästa liv” rullar igång. Driv och framåtblick, likt en startbana för Lorenssons munspel som river gott.
”Underbart att vara tillbaka i Göteborg” och ”Förlorad kontroll” ångar vidare med Jalle tillbaka munspelsfrustande på monitorn, som visar sig vara en liten bänk.
”Vi har även nya låtar med oss, som låter kusligt lika de gamla”, förkunnar Hellberg och startar ”Nästa växel” som mycket riktigt smälter in som en stor stark mellan… två andra stor stark. Och det är precis så det ska vara.
Det är inte lätt att vara ”korkad”
När Primal Scream spelat in den bluesigare uppföljaren till ”Screamadelica” i Memphis fick de lite kalla fötter och producenten George Drakoulias kallades in för att göra soundet ”mer samtida”. Han fick höra ”Rocks” och konstaterade: ”Jag kan inte göra den här bättre men jag kan göra den mer korkad”. Lite så känner jag inför Wilmer X.
För missförstå mig rätt, det är inte lätt att vara ”korkad” men Wilmer X är smarta nog att blåsa liv, känsla och oförställd glädje i de där bluesrockaccorden utan att krångla till det och skapar samtidigt ett sjusärdeles sväng. Inom parantes blev ju också ”Rocks” en dunderhit och en av Screams mest spelade låtar.
Pustervik är, tror jag, första inomhusspelningen men i ”Jag är bara lycklig när jag dricker” anar man nästan dansbana någonstans mellan trummor och bas och hade vi fått plats hade vi nog buggat på stället.
Av svackan i början av 2000-talet märks inte ett spår
26 år gamla ”Flippar ut” fångar känslan inför valet, ”Blå vägen hem” sänker tempot för en stund, ”Vem får nu se alla tårar” är självklar allsång och i ”Teknikens under” åker gubbarnas mobiler upp och filmar innan ”Kör dej död” avslutar i furiöst punktempo. Kort paus och ”Den fria världen samt en närmast manisk ”Hon är ihop med en insekt”.
Av svackan i början av 2000-talet märks inte ett spår och ”musketörskänslan” tycks vara tillbaka. 2026 är Wilmer X avslappat samspelta efter alla år tillsammans, men fortfarande lika hungriga på strålkastarljuset.
Visst krockar Nisse och Jalle någon gång, gitarrer stäms och någon bär en något för liten hatt men det är ren njutning att se proffs på scen, ännu bättre när de verkligen trivs där. Svensk rock’n’roll blir inte bättre än så här. Om ett och ett halvt år fyller Wilmer X 50.