ANALYS
MATTIAS TJERNSTRÖM
Alla vill ha medaljerna – men ingen vill betala
・Uppdaterad:
Medan partierna tävlar om vem som älskar idrotten mest verkar betydligt färre vilja svara på den enda fråga som egentligen betyder något: Hur mycket är ni beredda att satsa?
Det finns få saker svenska politiker älskar lika mycket som idrott. Det talas om folkhälsa. Om integration. Om gemenskap. Om hur barn måste röra sig mer och sitta mindre framför skärmar. Och visst, det låter bra.
Riksidrottsförbundet har räknat på behoven och presenterat ett konkret önskemål: en miljard kronor mer om året. 600 miljoner till anläggningar och 150 miljoner till elitidrotten. Resten till satsningar som får fler barn och unga i rörelse.
Det är ingen fantasibudget. Det är ett försök att täppa till hålen i ett system som under lång tid levt på ideella krafter, kommunalt tålamod och ett nästan ett osunt mått av optimism.
Vill ha nästa Duplantis
Ute i den riktiga verkligheten finns barn som står i kö för att få träna. Föreningar som tackar nej till nya medlemmar. Ledare som jagar halltider som om de försökte få tag på biljetter till en Springsteen-konsert. Kommuner som bygger bostadsområden för tusentals människor men glömmer att de som flyttar in kanske också vill spela handboll, fotboll eller innebandy.
Ibland undrar man om de tror att barnen ska aktivera sig genom att promenera runt kvarteret och beundra de nya lägenheterna. Samtidigt fortsätter Sverige att ställa höga krav på sina elitidrottare.
Vi vill ha medaljer. Vi vill ha internationella framgångar. Vi vill att nästa Duplantis, nästa Sjöström eller nästa Pelle Larsson ska inspirera våra barn.
Men vi verkar inte särskilt intresserade av hur vardagen ser ut för dem som befinner sig strax bakom världsstjärnorna.
Motsägelsefull idrottspolitik
De som tränar lika hårt. De som representerar Sverige. De som lever på lån, extrajobb, och en ekonomi som skulle få vilken bankrådgivare som helst att kallsvettas. Det är här svensk idrottspolitik blir som mest motsägelsefull.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Samtidigt har vi elitidrottare som funderar mer på nästa hyresbetalning än nästa mästerskap.
Vi har aktiva som riskerar att stå utan rimligt skydd vid sjukdom eller skada eftersom trygghetssystemen inte är anpassade till hur en elitidrottskarriär faktiskt ser ut. Och varje gång frågan lyfts nickar politikerna förstående. Sedan händer väldigt lite.
Det märkliga är att alla egentligen verkar vara överens om problembilden. RF säger att barn behöver röra sig mer. Politikerna håller med. RF säger att anläggningarna inte räcker till. Politikerna håller med. RF säger att elitidrotten behöver bättre villkor. Politikerna håller med. RF säger att det behövs mer pengar.
Då börjar plötsligt alla titta ner i sina papper. Det är därför idrottsrörelsen med rätta börjar kräva tydligare besked.
Behandla idrotten som viktig
För kärlek utan handling är inte mycket värd. Svensk idrott behöver inte fler applåder. Den behöver hallar. Den behöver planer. Den behöver träningsmiljöer.
Den behöver ett trygghetssystem som inte straffar människor för att de satsar på sin idrott.
Och framför allt behöver den politiker som vågar säga vad de faktiskt tänker göra – inte bara vad de tycker låter bra i en enkät från Riksidrottsförbundet.
För om idrotten verkligen är så viktig som alla säger, med allt från integration till folkhälsa, då är det dags att behandla den som det.
Annars riskerar svensk idrott att fortsätta vara det där fantastiska samhällsbygget som alla gärna fotograferar sig framför – men som ingen riktigt vill betala för att underhålla.