Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Semestertiderna i Europa lider mot sitt slut, och horder av jäktande fritidsresenärer från hela världen har under sommaren i vanlig ordning passat på att invadera de populäraste – och mest utsatta – turiststäderna på vår kära kontinent. Problemen och utmaningarna med detta har vi läst och hört mycket om på nyheterna de senaste åren. Möjligen har en del av besökarna tagit in på något av de hotell som stoltserar med det klassiskt klingande namnet Grand Hotel Europa, som så lockande associerar till gamla goda tider då hotellen i alla bemärkelser var exklusiva, vart och ett med sin egen unika atmosfär.
Till skillnad från i dagens stora hotellkedjors likformiga, sterila och stillösa miljöer slapp man då undra om man befann sig i Tokyo, New York eller Göteborg under det att man passerade vackert inredda hallar och korridorer med en tung nyckelklump i handen i stället för ett plastkort. Och inte minst kunde hotellen i sina forna glansdagar utgöra något slags hem för rastlösa och svärmiska konstnärssjälar och för extravaganta personligheter i foajéerna och salongerna, renons på sandaler och hawaiiskjortor.