Publicerad 19.12
KIEV, UKRAINA. De byter sina bekväma sängar mot madrasser på tunnelbanestationer.
Skräcken för ryska attacker får Kiev-borna att förändra sina liv.
– Det är bättre att sova här än att vara livrädd hemma, säger Maria, 15.
När skymningen lagt sig och mörkret fallit över Kiev öppnas ett nytt samhälle. Det underjordiska.
Djupt under markytan vid Lukanivkas tunnelbanestation rullas yogamattor ut, campingsängar fälls fram och luftmadrasser blåses upp. Några har med sig tält för att få enskildhet. Husdjur trängs med familjer.
Anna Fesenko gosar med en hund.
– Vi flydde till Kiev från Bachmut, trodde att vi skulle vara trygga här – men det går inte att fly från kriget, säger hon.
Området ovanför tunnelbanestationen där hon bor har attackerats mer än 20 gånger. Med både drönare och ballistiska robotar. Ibland kombinerat.
– Det är helt fruktansvärt. Det går inte att beskriva skräcken.
Anna bor granne med ett av ryska styrkors mest prioriterade mål i huvudstaden – missilfabriken som ligger tvärs över gatan från tunnelbaneingången. Här har det producerats vapen sedan 1800-talet och görs så fortfarande. Den stora anläggningen har tillverkat jaktrobotar och artilleriammunition, men trots alla ryska attacker har de inte lyckats förstöra produktionen.
Också utomhusmarknaden i området har attackerats. En våldsam attack som också förstörde delar av tunnelbaneanläggningen, ungdomsoperan, ett köpcenter och civila hem.
Marknaden attackerades i början av sommaren, en vanlig marknad. Jag kan inte förstå det, säger Anna.
Efter det har vi sovit i tunnelbanan varje natt. Vi är verkligen rädda och attackerna gör oss skräckslagna, du kan inte förstå det om du inte upplevt det. Men här i tunnelbanan är vi iallafall trygga.
Det är sent på kvällen. Ett tunnelbanetåg rullar in på perrongen med en ljudnivå som gör det omöjligt att prata.
– Det här är det sista tåget för ikväll, skriker Anna. Nu blir det mycket lugnare.
Från tåget kommer fler människor med liggunderlag och madrasser. Fler invånare till ”Hotell underjorden”.
Atmosfären i tunnelbanestationen är lugn. Hit söker sig människor för trygghet. Folk respekterar varandra. En kvinna moppar golvet, parerar parkerade tofflor och skor utanför madrasser och tält.
Anna och dottern Maria har med sig sin fluffiga katt, men i samma nisch på perrongen bor också pensionärerna Yevheniya och Nataliia. Det är Yevheniyas hund Anna gosar med, den är svår att inte klappa med sina vädjande ögon och mjuka päls.
Yevheniya är ursprungligen från Donetsk – centrum för kolgruvor i Ukraina men en stad som sedan 2014 kontrolleras av Ryssland.
Yevheniya har fått sin beskärda del av krig. Både i hemstaden och här i Kiev. Hon har sett människor dö av bomber och artilleri.
– Krig är skräck. Rädsla och fruktan. Det här kriget är en skam, hela mänskligheten tassar på tå och är rädda för en enda man, säger Yevheniya
– Om jag hade Putin här skulle jag döda honom. Jag tror att det vore bäst för mänskligheten, inte bara här i Ukraina, för hela Europa. Passa er, han är farlig för er också, säger hon.
Annas dotter Maria är 15 år. Hon studerar online. Säger att hon är livrädd. Att hon aldrig skulle kunna sova i sin lägenhet.
Det är svårt att förklara, men krig är bara förfärligt. En ständig skräck. Jag vill till Norge eller någonstans där människor är snälla och inte riskerar att dö, säger hon.
Människor strömmar in till stationen. Kvinnan som moppar golvet får allt svårare att komma fram. Tält och madrasser blockerar vägen.
Det är en pampig tunnelbanestation. Lugnet har lagt sig efter att de sista tågen passerat. Kvällen har blivit natt.
– Du vet, jag har suttit i min lägenhet nära missilfabriken, blundat och räknat hur många missiler som träffat området. Det har varit så fruktansvärt att det enda jag kunnat göra har varit att be till gud, säger Nataliia som är den fjärde kvinnan i nischen.
Också hon är pensionär men har ett barn som studerar.
– Jag förstår inte hur de ska kunna lära sig någonting när de är under ständiga missil- och drönarattacker. Hur ska man kunna prestera, frågar hon sig.
Attackerna mot Kiev har intensifierats rejält den senaste tiden. Under sommaren har kombinerade robot- och drönarattacker terroriserat befolkningen och den senaste veckan har inte bara nattsömnen störts av ständiga flyglarm och attacker. Också dagarna har fyllt av drönarterror.
Dygnet vi besöker tunnelbanan har flyglarmet och luftvarningarna i Kiev varit aktuella i 13 timmar. Mer än halva dygnet.
– Det är mycket bättre att sova här och veta att man är trygg än att vara hemma och hela tiden vara livrädd, säger 15-åriga Maria.
Men den tillfälliga flykten till underjorden har också sina fördelar. För några månader sedan kände de inte varandra, nu är de sammansvetsade av kriget och rädslan.
– Vi lärde känna varandra här, säger Anna. Vi hade aldrig träffat varandra innan men nu är vi som en familj.
– När man sover tillsammans varje natt får man särskilda band, säger Yevheniya.
– Vi har till och med gemensam vårdnad, säger hon och syftar på att de tillsammans tar hand om hennes hund och Annas och Marias katt.
En katt som för övrigt är lika rädd för tunnelbanetågens dundrande ljud som för robotattackerna ovan jord.
– Det fina är att vi verkligen kan trösta varandra i rädslan och oron. Vi pratar och finns för varandra, säger Anna.
– Fast det är konstigt, säger hon. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva spendera mina nätter i tunnelbanan. Vilket liv alltså.
Nataliia med sitt gråa permanentade hår lutar sig framåt, vill fylla i.
– Efter andra världskriget trodde vi att det skulle vara historiens sista krig. Så fel vi hade. Nu har vi ingen aning om när det kommer att sluta och hur det kommer att sluta.
Snälla, be svenskarna att vara försiktiga. Det är omöjligt att veta vad som sker i morgon. Vi trodde aldrig att det skulle hända oss men nu vet vi att om ryssarna kommer hit kommer de att göra det igen.
Hon syftar på Babi Yar. Det var en av nazistysklands värsta massakrer under andra världskriget då nazisterna mördade uppemot 37 000 judar vid Babi Yar-ravinen i Kiev. Där mördades också sovjetiska krigsfångar, kommunister och romer.
– Hon har inte fel, fyller Anna i. Av de som blev kvar i mitt område har många försvunnit sedan ryssarna ockuperade. Ingen vet var de är. Det går inte att lita på ryssarna, jag tycker att ni borde ha förstått det nu.
De gör sig i ordning för att sova. Marias ansikte lyses upp av ljuset från mobiltelefonen. En sista titt på sociala medier innan sömnen kallar.
Utanför stationen är det tyst. På andra sidan gatan gapar tomma hål i missilfabriken. Bara en människa syns till.
Alla vet att området kommer att attackeras igen.