Fredrik Gertten är dokumentärfilmare.
Val i kulturkrigets era och jag drömmer mig tillbaka till en mindre korkad tid. Runtom i världen provas samma enfaldiga metod; ljug, förvanska, förneka. Var emot, inte för. Rid på kraften i väljarbasens frustration och ge dem känslomässig bekräftelse. Att vara den vuxne i rummet vinner inga val. Högern runt om i världen har haft stora framgångar med denna polariserande metod, men hur långt bär det? Vad är det egentligen man levererar till sina väljare?
Bilen den heliga. Varför blev den högerns bästa vän?
Valstrateger har upptäckt att frustrerade bilisters röster är lätta att vinna. Alltså är cykelbanor och grönare städer något att bekämpa. För drygt tio år sen hade jag premiär på min film ”Bikes vs cars”, en berättelse om hur lobbystyrd stadsplanering prioriterat bilen över alla andra sätt att förflytta sig. Där möter vi Rob Ford, dåvarande borgmästare i Toronto, som belönas av förortsväljare när han plockar bort cykelbanor. Hans agerande skapar frustration för de boende i centrum men löser samtidigt inget av hans väljares problem. När cyklisterna känner sig otrygga så tar de bilen. Ju fler som kör bil, desto längre blir köerna. Trafikinfarkter uppstår när utrymmet tar slut. Det är inte en ideologisk konflikt att en stad inte har plats för fler bilar. Toronto är idag en cykelstad under en progressiv borgmästare.
I vänsterstyrda städer runt om i världen pågår en snabb omvandling, Paris börjar likna Köpenhamn. Grönare, renare och mer levande. Den socialistiska borgmästaren Anne Hidalgo förbjöd dieselbilar att köra in i stan, högern var emot. Idag är luftkvalitén i Paris radikalt mycket bättre. Att parkera en SUV i Paris kostar tre gånger priset för en vanlig bil.
Samma utveckling sker i Spanien, Tyskland, Storbritannien. I städerna får politikerna stöd för sin gröna politik, så högern ger sig ut på valfiske bland ledsna pendlare som i Tjeckien där Motoristpartiet nu sitter i högerregeringen. Deras vinnande vallöfte var att ta bort cykelbanor och bekämpa EU:s gröna politik. Detta i en tid då Europas floder är uttorkade och skogarna brinner.
PM Nilsson, vd på Timbro, en tung högerröst som tidigt förespråkade att Moderaterna skulle samarbeta med SD, är cyklist. Jag lyssnar på honom i höger-podden EPHI. Nilsson menar att riktig borgerlig valfrihet i trafiken först existerar när man gör om en bilgata till en gata för alla. Med säkra cykelbanor och bra plats för fotgängare. ”Det är häpnadsväckande att det är europeisk vänster som har knäckt formeln hur man bygger en attraktivare stad. Som dessutom hänger ihop med klimat och miljömål. Jag är övertygad om att högern måste komma ifatt och gå förbi. Cykeln är det mest punktliga och effektiva färdmedlet vi har. Friheten blir större om man cyklar. Vem sjutton vill arbeta i städer dominerade av bilar?”. Och: ”Det finns en ytterkantshöger i Sverige som hetsar mot cyklister. Jag förstår inte varför bilister ska ha något emot cyklister.”
PM Nilsson har rätt. Men hans synpunkter har inget genomslag i Tidö-regeringens politik och själv ligger han lågt. Jimmie Åkesson poserar vid en bensinpump, en liten blinkning till att Sverige i Hormuz-krisens tid har Europas lägsta bensinpriser. Ironin att oljerika norrmän åker över gränsen och fyller tanken. En subvention som bekostas också av oss som inte kör bil och som dessutom försenar en viktig omställning mot ett lägre fossilberoende. Inte ett riktat paket mot landsbygdsbefolkning, utan en subvention som främst konsumeras av pendlande storstadsbor, de som borde lockas att byta till elbil. Eller välja kollektivtrafik.
PM Nilsson beskriver högerns dilemma med en tydlig mening: ”Vänstern hatar kapitalismen. Högern hatar vänstern.” Lite förenklat är det. Men det beskriver främst högerns återvändsgränd.
När jag gick i mellanstadiet på Husieskolan för länge sen så fick vi besök i klassrummet av en moderat riksdagsman. Malmöprästen Mårten Werner. Han hade med sig ett stort runt knäckebröd. På en liten pincett hade han fäst en liten smula. ”Den här lilla smulan har vi i Sverige råd att ge till de fattiga i världen”, sa han.
Mårten Werner argumenterade för det svenska biståndsmålet på en procent av bnp. Idag sviker Sverige den fattiga världen och kyrkfolk som Werner blir kallade vänsterextremister.
Högerns andra inneboende motsättning är att den hyllar nationen samtidigt som politik, talepunkter och val av konflikter samtliga är osvenska, de är importerade. Om någon tokhöger i USA börjar hata transor och bibliotekarier så är det snart här. Copy-paste av talepunkter. Låt oss hata cyklister/älska bensin, hata vindkraft/älska kärnkraft, hata flyktingar/älska hårda tag. Hata kultur/älska, ja älska vad?
Är pressfrihet vänster?
2009 stämde världens största fruktföretag Dole Food Company WG film, producent Margarete Jangård och mig för filmen ”Bananas!*”. Det var en tuff tid, som företag blödde vi, jobbade dygnet runt för hitta ett sätt att försvara oss. Två riksdagmän, Mats Johansson (M) och Luciano Astudillo (S) bjöd in till en visning av filmen i Sveriges Riksdag. En stor majoritet av ledamöterna i riksdagen skrev på en uppmaning till Dole att dra tillbaka stämningen. Argumenten var enkla; vi har pressfrihet i Sverige, en svensk dokumentärfilmare har rätten att kritisera ett amerikanskt företag utan att bli stämd.
Dole som hela tiden försökte kommunist-stämpla mig fick ge vika. Det samlade svenska svaret blev för starkt. Ett stolt ögonblick. Jag gjorde sedan filmen ”Big boys gone bananas!*” där scenen från riksdagen är med. Den visades i långt över hundra länder, bland annat via de svenska ambassaderna. Jag mötte publik världen över som beundrade den svenska demokratin. De sa: detta hade aldrig kunnat hända i mitt lands parlament.
I dagens kulturkrigsklimat hade förmodligen Doles talepunkter fiskats upp av någon högerradikal kulturkrigare och ett brett politiskt samarbete hade inte kunnat uppstå.
Det är sorgligt. Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning men vår frihet är hotad av hat och kampanjer mot journalister.
Pressfrihet borde inte vara en höger/vänster-fråga. Att bekämpa klimatförändringarna borde inte heller vara höger eller vänster. Sundare städer och en levande landsbygd skulle kunna uppnås utan fördummande argument.
I stället får vi: ”Gör Sverige till Sverige igen.”
Försök leverera på den politiken i ett land där de flesta av oss har rötter från olika delar av världen. Sedan generationer. Förutom att det är dumt så är det också ohederligt.
Att stämpla sina motståndare som landsförrädare är också ett begrepp importerat från USA, den främsta smältdegeln av alla.
Vart tog kulturborgaren vägen?
Skribenten Martin Gelin har skrivit boken ”Mjuk makt”. Han visar på kulturens kraft som ett demokratiskt kitt. Att länder med en stark, offentligt stöttad, oberoende kultursektor står sig starkare. En nations kultur, konst, mode och diplomati är viktiga verktyg i en framgångsrik nation. Gelin betonar att mjuk makt ofta spirar bäst i liberala demokratier. När Kina, Ryssland och Förenade Arabemiraten satsar miljarder på mjuk makt så blir man mindre framgångsrika eftersom man samtidigt förtrycker oliktänkande.
Mjuk makt lockar turism, investeringar och talang från hela världen. Länder som Sverige, med sin starka koppling till innovation, hållbarhet och mänskliga rättigheter, drar till sig både företag och individer som känner sig hemma i denna större frihet.
Denna mjuka makt hotas nu av högerns nedskärningar av bistånd, public service, folkhögskolor, bildningsförbund, museer, med mera. Den svenska filmen är i djup kris, Svenska Filminstitutet har hälften så stor budget som de danska och norska motsvarigheterna.
Jag minns en tid i Malmö då Moderaterna under Joakim Ollén och kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson gjorde en allians med kulturen och satte staden på kartan. Idag har Moderaterna satt en kulturfientlig person på kulturministerposten.
För ett tag sedan dök tre höger-narcissist-provokatörer upp på Möllevångstorget. Henrik Jönsson, Jan Emanuel och Aron Flam kom inte till Möllan för att vinna väljare, de valde spelplats för sitt sociala medier-innehåll. De tre är en del av den höger som blivit så tongivande att även ministrar plockar upp metoderna. Spetsade, provokativa uttalanden, vulgära aktioner uppblandat med förslag som ”lägg ner all humanistutbildning på svenska universitet” (Aron Flam).
Publiken de samlade på torget var en märklig blandning. Där fanns SD-anhängare, och unga män som inspirerades av Jan Emanuels manlighet. Andra var Israel-vänner. Dessutom en märklig judefientlig man som samtidigt tyckte Israel gjorde ett bra jobb.
Det finns helt klart en publik för denna samling män, men jag tvivlar på om svensk borgerlighets framtid ligger här. När man ska förvalta en stad, ett land, så måste man trots allt förhålla sig till klimatkrisens uttryck: planera för hundraårsregn, skydda skogarna från bränder, ta landet bort från det problematiska fossilberoendet (läs Ryssland, Iran, Saudi, USA). Riktig politik handlar ju om att hitta svar på tidens utmaningar. Det finns en spricka i fasaden, hur lagar vi den? Även om det finns olika idéer så kanske det går att hitta lösningar tillsammans.
Liberalerna kan ju åka ut, det hårda språket och högerkramarna räddade varken mandaten eller hedern. Kommer partiet i så fall någonsin tillbaka igen? Moderaternas marsch bort från det rimliga mot det vulgära verkar inte heller belönas. Vad kommer födas ur den ruinen?
Min spaning är att detta var året då det vulgära kulminerade. Vi går mot ljusare tider. Vill högern ta tillbaka makten krävs mer sans. En gnutta förnuft.