Det är dramatiskt att Tyskland nu pekar ut de drönare som hittades på flygplatsen i Leipzig för en månad sedan som ryska. Teknisk undersökning och underrättelser har kopplats ihop och Berlin är helt säkert på att detta är Kremls verk – och fördömer dådet. Ihop med flera av sina allierade.
”Vi befinner oss inte i krig, men vi är dagligen en måltavla för hybridkrigföring”, sade den tyske inrikesministern Alexander Dobrindt.
Hybridkrig, hybridhot, underströk han. EU:s utrikeschef Kaja Kallas talar klarspråk: ”statssponsrad terrorism”.
Minst en av drönarna ska ha varit bestyckad med ett sprängmedel av samma typ som sprängde passagerarplanet i luften över skotska Lockerbie strax före jul 1988 – och dödade 270 människor.
Svaret från Tyskland är en uppkallad ambassadör, ett stängt generalkonsulat och ryskt kulturinstitut och nya sanktioner. Men inte Natos artikel 5 – Natos gemensamma svar då ett land attackeras. Inte ens artikel 4 – samråd mellan de allierade om ett lands territoriella integritet hotas.
Förmodligen klokt. Reaktioner och splittring mellan de allierade är vad Kreml vill se – och en upptrappning vill alliansen inte ha. Fast samtidigt: styrka är det enda språk som Putin förstår.
Det som hänt i Leipzig är skrämmande, men inte nytt. Cyberattacker, avrivna kablar på havsbotten, störda gps-signaler och ryska drönare i europeiskt luftrum – allt är delar i Kremls krig mot Väst. Det brutala anfallskriget mot Ukraina kallas militär specialoperation, spetsialnaja voennaja operatsija. Men fienden är Europa, EU och Nato.
Och provokationerna blir allt mer påträngande. Ryssland tycks i vanlig ordning testa var gränsen går, när Nato betraktar det hela som ett angrepp som måste besvaras enligt ”en för alla, alla för en”.
Häromveckan uppgav The Telegraph, med hänvisning till amerikanska underrättelser, att Ryssland kan testa alliansens beslutsamhet inom ett år. Provocera fram ett krig.
Vad CIA-chefen John Ratcliffe diskuterade i Moskva förra veckan är oklart, men det ryktas att han försökte övertala Kreml att avstå från en attack. Amerikanska regeringskällor har uppgett att han var där för att varna Kreml för att eskalera konflikten mot Estland, Lettland och Litauen, uppger Politico.
Inför den fullskaliga invasionen mot Ukraina stämde amerikanska underrättelser. Att misstro dem nu vore oklokt.
Klart är att ryska trupper i Ukraina får nya uppgifter den dag vapnen tystnar där. Militära bedömare räknar inte med att de skickas hem. De flyttas, till nya strider.
Dåliga nyheter för Finland med Natos längsta gräns mot Ryssland och för de baltiska länderna, som Kreml fortsatt räknar in i sin intressesfär. Och har ockuperat förr.
Ryssland går nu till ”val”, hårt trängt. Frontlinjen står mer eller mindre stilla och Ukraina lyckas slå mot strategiskt viktiga mål långt inne i landet. Kreml svarar med att terrorbomba civila mål och trappar upp hybridkriget mot dem som stöder Ukraina:
”Man vill splittra oss i väst och minska vår aptit att stödja Ukraina, skrämmas och så tvivel hos civilbefolkningen så att vi ska börja fundera i banor om att det kanske inte är värt priset att stödja Ukraina”, konstaterade Thomas Nilsson, chef för den militära underättelsetjänsten Must, i P1 Morgon.
Överbefälhavare Michael Claesson varnade för risken att bli som grodan i grytan – att de gradvis ökade hoten blir vardag – när jag intervjuade honom på Ystad Summit i onsdags.
De ryska logiken går ut på att minska den politiska beslutsfähigheten hos oss. Bryta sönder och urholka vårt samhälle. Skada förtroendet för normalitet och samhällsinstitutioner som Försvarsmakten och Polisen.
”Med rysk logik så är de i krig med oss”, sade han.
En del i detta är den ryska skuggflottan som Kreml skrapat ihop för att frakta olja och gas som finansierar kriget. Fartygen är också tickande miljöbomber, skånska stränder är ständigt i fara.
Svenska myndigheter har börjat agera; farkosterna inspekteras och tas in till hamn om det finns brister. Sedan december har fem bordats. Caffa, som ligger kvar i Trelleborgs hamn, misstänks ha transporterat stulen ukrainsk spannmål från ockuperade områden. Andra har fraktat olja.
Kan de vara farliga på fler sätt, kan det faktum att de kan tas in i svenska hamnar utnyttjas av Kreml? Kan de användas för signalspaning? Bestyckas så att de blir bomber som kan sprängas inne i hamnen? Det låter som en inte lysande thriller, men tanken biter sig fast. Så jag frågar. Och ÖB svarar tydligt:
”Ja, ja och ja.”
Borde det allvarliga säkerhetsläget diskuteras mer inför valet?
Ja – fast nej. Säkerhetspolitik och EU brukar vara bedrövligt underdiskuterat i valdebatten. Så också nu, fast världen raskt förändras, i fel riktning.
Hittills har säkerhetshotet inte fått plats bland sänkt bensinpris, karensdagar, gratis förskola och tandvård … valfläsket. Men vissa opinionsbildare menar att inget annat kan vara viktigare att ta upp än vad som kan hända. Och hur det skulle förändra det politiska landskapet.
I Upsala Nya Tidning skriver Tove Hovemyr (28/8) att SVT borde skrota alla andra sakpolitiska debatter och se till att ”partierna får debattera valets viktigaste fråga i stället”. Försvarsdebattör Patrik Oksanen vill lyfta en rad försvarsfrågor: Behöver Sverige en rustningsminister? Hur mycket behöver armén och marinen byggas ut? Hur snabbt kan det göras? Finns det utrymme för vidlyftiga ekonomiska utspel på andra områden?
På sista frågan borde politikernas svar vara nej. Men vad är det väljarna ska ta ställning till? Om Sverige ska ha ett försvar? Hur det ska se ut? Det låter som frågor för försvarsexpertis.
Och bara vart fjärde år ges plats för att utkräva ansvar av dem som haft makten och prata om vart Sverige är på väg. Det får Kreml inte förstöra.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.