Leviticus
Australien verkar under de senaste åren ha gjort det till sin paradgren att få ut filmer som vill avskräcka bekymmersfria badturister från att kliva i land. Här är det grått, regnigt och kvalmigt. Fasansfullt, våldsamt och allmänt hemsökt.
Efter framgångarna för Jennifer Kents ”Babadook” riktades uppmärksamheten mot bröderna Philippou som 2022 gjorde succé med ”Talk to me” och följde upp med ”Bring her back” (2025). Den senare levde dock inte helt upp till förväntningarna efter debuthyllningarna.
Detta verkar inte ha avskräckt deras producenter Samantha Jennings och Kristina Ceyton på Causeway films från att stötta långfilmsdebuterande regissören Adrian Chiarella i att upprepa redan etablerade grepp, bara med lite mer hångel som krydda.
Det känns förvisso fint att återse Joe Bird, lillebrodern som slog sönder sitt huvud mot en kakelvägg i ”Talk to me”, nu som den gängliga tonåringen Naim med kärleksintresse för Ryan (Stacey Clausen) vars fuckboy-blonderade lockar inger onda aningar så fort man ser honom. Spring.
Medan Naims mamma Arlene (Mia Wasikowska) finner gemenskap i den lilla byhålans frikyrkliga atmosfär, tvingas han inse att det inte finns mycket plats för något queert ungdomsliv i församlingen. Relationen med Ryan är hemlig fram till den dag då Naim ser honom kyssa pastorns son varpå den försmådde tjallar på sin före detta flirt. Snabbt tillkallas en form av omvändelsepastor – med strängt uppsåt, vars kur visar sig vara en form av demon som plågar sina patienter genom att inta den älskades utseende och sedan utnyttja längtan efter närhet för att göra mos av sina offer.
Skräckmedicinen är mer effektiv än 1960-talets elchocker, och betydligt mer oheligt. När Naim själv tvingas smaka på medicinen får det åtminstone den positiva effekten att han och Ryan hittar tillbaka till varandra, samtidigt som de söker råda bot på sina efterhängsna plågoandar.
Detta är inte slasher, och inte heller vanlig jump scare-skräck, utan något mitt emellan. Vid det här laget är det högst igenkännbart från Philippous värld. Ett fysiskt äckel som bygger mer på känslan av att förfasas när en arm sakta fläks upp av ståltrådsnät, eller ett öra som nyss slickades i en sensuell scen strax därefter slits av. Obehagligt? Japp. Spännande? Inte så värst.
Fotot tillför inte mycket, när de ödsliga stämningsbilderna på skorstenar och industrilandskap som presenteras i tv-typiska grupperingar om tre bilder i taget känns mer hemmahörande i ett SVT-inslag om Australiens hotande lågkonjunktur.
Bra skräck kan spela på publikens förväntningar – själva skräcken inför att bli rädd är det bästa monstret – utan att skapa det förutsägbara. Chiarella saknar denna finess. När Naim släcker lampan och blickar ut i mörkret står den stirrande demon-Ryan exakt där man kan förvänta sig att han ska stå, varken närmre eller längre bort. O Ryan, wherefore art thou Ryan.
Det är roligt att få se Canberra-födda Mia Wasikowska leta fram sin originaldialekt efter att ha hoppat runt i amerikanska och europeiska filmer sedan genombrottet i Tim Burtons ”Alice i Underlandet”, men mycket mer än så får man heller inte ut av hennes medverkan när rollen mest känns som ett lokomotiv för att lämna Naim ensam hemma själv. Mamma lyssnar inte.
Undrar någon varför Tredje Moseboken, Leviticus, utgör filmens titel? Det gör jag med. Samhällskritiskt underbyggda skräckfilmer som spelar på verklig rädsla – för patriarkalt våld, rasism eller som i detta fallet homofobi – kan ha något, men att bara förlita sig på att publiken ska tänka i lite lösa referenser till Bibelns berättelser om offer och rening räcker inte som sekteristiskt världsbygge. Manusets olika olösta trådar lämnar mig mest med rädslan för att Ryan kommer att hångla med någon annan igen bakom Naims rygg. Du förtjänar bättre, gubben.
Läs även