Peter Englund vågar. Hans bok ”Om att misslyckas” bär sin egen metanivå: Den handlar om misslyckanden, och är skriven på ett sätt som gör det mer än sannolikt att boken blir misslyckad.
Läsaren förses inte med några hjälpmedel, som exempelvis kapitel eller rubriker, utan kastas direkt in i ett till synes pågående tankeflöde. Vitt skilda ämnen avlöser varandra – Apollo 13, modeskaparen Roy Halston Frowick, Khmerriket – med som enda gemensamma nämnare att de innehåller stora misslyckanden: Månlandningen ställdes in efter en explosion ombord, Halstons storhetsvansinne drev honom mot avgrunden och Khmerriket havererade under sin egen tyngd.
Vid en första anblick tycks Englund varken vilja söka eller förmedla någonting. Texten fortlöper, naturligtvis alldeles förtjusande, det är ju Peter Englund som har skrivit den, fjäderlätt och stundtals ytligt men samtidigt med en förnimbar aura av innebörd.
Framställningen är experimentell. ”Performativ?” antecknar jag i marginalen, då jag tänker att Englund med sin bok utövar eller demonstrerar någonting lika våghalsigt som Franz Reichelt (vars hemmasydda fallskärm inte fungerade när han prövade den genom att hoppa från Eiffeltornet).
Jag undrar vad Englund har för ärende. Vad han ser som sitt projekt, som bokens syfte.
Han tillåter bilden att framträda fritt för mitt inre, som en konstnär
Det slår mig att jag ställer dumma frågor. Boken informerar mig – jag lär mig om filmregissörer, kejsare och teknikbolag som misslyckats – utan att dess informerande funktion tar överhand. Jag känner inte att jag behöver lära mig. Framför allt ska jag läsa för läsningens skull, för att det är en njutningsfull aktivitet.
”Konst?” skriver jag överst på en sida och stryker under ordet. Ja, kanske. Lyrisk sakprosa, eller nåt.
Ibland tänker jag att formatet överskuggar ämnet. Sedan tänker jag att det är synd att så många andra böcker låter ämnet överskugga formatet. Som dödar det sköna i läsningen.
Fallhöjden är hög, på flera sätt. Historikern, författaren, professorn, journalisten, akademiledamoten, kändisen Peter Englund har lika långt ner till marken som skräddaren Reichelt hade. Omdömet ”misslyckas” bärs fram på silverfat till läsaren: Det står på omslaget.
Modigt. Och ett tekniskt väl genomfört författande.
”Om att misslyckas” är ett (för mig) nytt sätt att förmedla kunskap och insikt. Jag motiveras att reflektera över misslyckanden, hur och varför de uppstår, vad de betyder. Men jag slipper jämföra mina reflektioner med författarens instruktioner om vad jag förväntas förstå. Englund avstår från att ge mig sådana anvisningar. Han tillåter bilden att framträda fritt för mitt inre, som en konstnär.
Jag inser efteråt att jag saknar vissa aspekter av ämnet. Till exempel görs inget nedslag i skillnaden mellan objektiva och subjektiva misslyckanden, vilket hade känts som en naturlig anhalt för boken. Men det är inte en brist. Tvärtom visar det hur väl Englund lyckas: Han får mig att be om mer.