I SVT-programmet ”Alla mina bokstäver” undersöker Carina Bergfeldt, 46, sin egen adhd. Hon möter också andra kvinnor som har samma diagnos. Men sedan premiären i mitten av augusti har flera personer riktat kritik mot programmet.
Psykiatrikern Peder Björling ställer sig i Svenska Dagbladet tveksam till bilden av adhd som målas upp. I Journalisten framhåller Katarina Wilk att Bergfeldts personliga tilltal går ut över den faktiska journalistiken.
Såväl Alex Schulman och Sigge Eklund som Ann Söderlund och Sanna Lundell har också pratat om serien i sina respektive poddar med viss skepsis.
”Det är skrämmande”
Nu slår Carina Bergfeldt tillbaka mot kritiken. I ett inlägg på Facebook konstaterar hon att programmet främst har fått kärlek.
”Men så har vi opinionsartiklar och poddar. Med en överlägsen, klappande-på-huvudet-ton. Stackars Carina som måste ha blivit förledd av någon expert, läkare, industri eller diagnostrend – för hon kan väl knappast själv ha tänkt igenom detta?” skriver hon och fortsätter:
”Jo. Jag visste att jag gick in i ett infekterat ämne och att jag skulle få kritik, även om jag trodde att den främst skulle handla om föräldraskap. Jag gjorde det ändå”.
Hon understryker att journalistiken inte blir sämre bara för att den som ställer frågorna har någonting på spel. Men hon anser att hennes sårbarhet har blivit ett slags bevismaterial för att hon är ”svag, saknar distans, blivit manipulerad och inte förstår själv”.
”Det är skrämmande hur snabbt en kvinna kan förvandlas från en yrkesperson med 23 års erfarenhet till ett litet barn som behöver räddas av en vuxen. Jag är vuxen”.
Öppen för kritik
Hon konstaterar att hon gråtit i ”Alla mina bokstäver” – och att ”sårbarhet tycks provocera vissa oerhört”.
”Kritisera serien. Kritisera våra journalistiska val. Den ska tåla det. Men sluta tala om mig som om jag inte förstår vad jag gjort. Jag gick inte vilse in i den här serien. Jag gick rakt in i den. Med öppna ögon. Som ibland var fyllda av tårar”, skriver Bergfeldt.
Därtill betonar hon att dokumentärserien handlar om hennes resa och kvinnorna hon mötte. Den ska inte betraktas som en ”heltäckande granskning av all forskning och varje strid om adhd”.
”Det påstod vi aldrig. Man får önska att vi gjort ett annat program. Men bedöm det vi faktiskt gjorde”.