Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SKOLAN
Skoldebatten handlar mycket om vem som får äga en skola. Men vi kan i en studie av en kommunal gymnasieskola visa att segregation, betygshets och elitskolebygge uppstod utan att en enda friskolekonkurrent fanns på plats. Marknadsskolan sitter alltså djupare än i ägarformen, och de förslag som nu ligger på bordet är för blygsamma.
Den 13 september är det val, och skolfrågan är central. Regeringen har lagt fram förbud mot värdeöverföringar i nystartade friskolor, Socialdemokraterna går till val på ett totalt vinstförbud och Liberalerna vill omvandla skolaktiebolagen till en driftsform utan vinstsyfte. Förslagen skiljer sig åt, men svarar på samma fråga: Vem ska få äga en skola och vad ska ägaren få göra med överskottet?
Vi har inga invändningar mot att vinstuttagen begränsas eller att ägandeformerna ses över. Men om det är allt som görs står marknadsskolan kvar dagen efter valet. Frågan om ägandet är för smal för det problem den ska lösa.
I en ny studie i Journal of Organizational Sociology har vi följt en kommunal gymnasieskolas utveckling över tjugo år, från grundandet 2005. Den hade inga aktieägare och ingen friskola att konkurrera direkt med, men den drev ändå på betygsjakt bland sina elever och bidrog till att sortera kommunens ungdomar efter bakgrund.
Skolan byggdes som konkurrent.
Kommunen grundade skolan 2005 i förväntan om att privata aktörer snart skulle etablera sig och dra till sig de högpresterande eleverna, så som redan skett i Stockholm och Göteborg. Nästan varje beslut vid grundandet följde av den förväntningen. Det fanns en tydlig strategi för att bli attraktiv för studievana elever. Flaggskeppet blev naturvetenskapsprogrammet, med begränsade platser vilket höjde antagningspoängen. Den förste rektorn handplockade sin lärarkår från en skola som just omorganiserades.
Konkurrenten behövde aldrig komma.
De privata aktörer skolan byggts för att möta – sådana som försöker attrahera studievana elever – kom först 2021. Men konkurrens uppstod ändå. Från första dagen konkurrerade den nya skolan med två kommunala skolor vars program överlappade dess egna, och båda såg sina antagningspoäng falla innan de svarade med egna omorganiseringar. Den förste rektorn nekades till en början tillträde till kommunens rektorsmöten, och mötte när han väl släpptes in skolledare som med hans egna ord uppträdde som fristående företagare som såg sina bästa lärare och elever dräneras. Kommunen hade satt sina egna skolor i konkurrens med varandra, i beredskap inför en motståndare som ännu inte fanns.
Fallet sätter fingret på något som sällan diskuteras: konkurrens kräver att de som ska konkurrera – privata som kommunala – görs kapabla att konkurrera. Före reformen 1991 tilldelades skolor elever och budget uppifrån. De formulerade inga strategier och behövde inte vara unika. För att bli en konkurrent måste en skola ändra sig på viktiga sätt: ha en ledning som fattar strategiska beslut, en särskiljande identitet som möjliggör val, och en syn på eleven som en resurs att tävla om. Det är den omorganiseringen, inte ägandet, som förändrar skolorna.
Svensk betygssättning är målrelaterad. Det högsta betyget är i princip tillgängligt för varje elev, och ingenting ställer egentligen eleverna mot varandra. Ändå kom relationerna inne i skolan att färgas av konkurrensen mellan skolorna. En lärare berättade om föräldrar som bad om en ”A-varning” när deras barn riskerade något lägre än högsta betyg – en spegelvändning av varningen till elever som riskerar att inte nå målen. Den förste rektorn sammanfattade skolans första decennium med att ”tillräckligt bra” inte längre fanns, och kopplade i samma andetag ihop de mest högpresterande skolorna med den psykiska ohälsan bland deras elever.
Åtta av tio elever kom från studievana hem, mot omkring fyra av tio i kommunens gymnasieskolor som helhet. Många lärare, utbildade i en profession som bär ett jämlikhetsuppdrag, blev illa till mods: elevunderlaget ”speglade inte verkligheten”, som en av dem uttryckte det. Den nämnd som en gång fattat beslutet om skolan kom att se koncentrationen av studievana elever som problematisk. Intaget breddades, och en rektor som tillträdde 2020 arbetade för att stävja elitidentiteten.
Här ligger den spänning som ingen ägarreform rör vid. En skola som görs till konkurrent får egna mål – att vara attraktiv, att skilja ut sig, att försvara sitt läge gentemot andra skolor – och dessa mål är bara till del förenliga med uppdraget att utbilda. Upp till en punkt kan de förenas. Bortom den drar de isär.
Men är det inte ändå koncernerna och aktiebolagen som driver det här? Delvis. Tidigare forskning visar att vinstintresset skärper drivkrafterna att marknadsföra sig, att sortera elever genom kötid och att vara generös med betygen. Men vårt fall visar att maskineriet går också utan vinstmotiv. En kommunal skola utan aktieägare byggde en elitidentitet, drev upp betygsjakten och bidrog till segregationen.
Visar då inte vårt eget fall att friskolereformen ändå var orsaken? Skolan byggdes ju för att möta privata konkurrenter. Jo – men det reformen släppte lös var tävlingen om eleverna, inte det privata ägandet. Etableringsfriheten skapade förväntan, förväntan skapade omorganiseringen, och omorganiseringen skedde i kommunal regi. Ett vinstförbud tar bort vinsten och lämnar förväntan, tävlingen och omorganiseringen orörda.
Det är i tävlingen om eleverna som arbetet under nästa mandatperiod bör läggas. Vem som än bildar regering efter den 13 september bör börja med tre saker: införa gemensam antagning till alla skolor, kommunala som fristående, så att skolorna inte längre väljer sina elever; göra om skolpengen så att en skolas överlevnad inte hänger på den skillnad i intäkter som eleven på marginalen ger; och ge kommunerna ett planeringsansvar för skolstrukturen så att de slutar bygga skolor vars syfte är att konkurrera med varandra.
Detta är bara en början. Debatten handlar om vilka skolor som ska få tävla om eleverna. Den borde handla om själva tävlingen.
Stefan Arora-Jonsson
professor företagsekonomi, Uppsala universitet och CELE, Handelshögskolan i Stockholm
Maria Blomgren
professor företagsekonomi, Uppsala universitet
Jakob Westergren
fil dr, Köpenhamns universitet