Kultur kan bidra till bättre hälsa, minskad kriminalitet och stora samhällsekonomiska värden. Men sådana effekter fångar ändå inte det väsentliga. Kulturens verkliga värde går varken att mäta i pengar eller samhällsnytta, skriver författaren Niklas Rådström.
För något år sedan hörde jag någon säga att det som skrämde henne mest med klimatförändringarna var möjligheten att de resulterar i en värld där ingen längre lyssnar på Mozart. Vilket oemotsägligt starkt argument! Att vi skulle förlora det habitat som gör oss till dem vi är och där vi hör hemma.
Kulturens habitat är människan och människans habitat är kulturen. Människan hör hemma i lika stor utsträckning i natur som kultur. Naturen klarar sig utan människan, men människan klarar sig inte utan naturen. Och det vi menar med att vara människa finns inte utanför kulturen annat än som jägare eller villebråd.
Försvarare av kulturens ställning i samhället brukar med lackmuspapprets snabbhet hävda att kulturen har ett egenvärde. Jag tycker egentligen att det är ett tomt, till och med lite larvigt, påstående. Det är klart att kulturen har ett egenvärde. Du som läser det här har ett egenvärde. Jag har ett egenvärde. Grannens hund har ett egenvärde. Allt levande har ett egenvärde.
Poängen med att säga att kulturen har ett egenvärde ligger endast i att den har egenvärde på samma sätt som allt annat vi ser som omistligt och livsnödvändigt. Den är vad vi är, den är det liv vi lever.
Därför är att säga att kulturen behöver stöd eller vård att kapitulera inför en felaktig tankefigur. Vad kulturen behöver är det samma som allt levande: det naturliga habitat där den kan växa och utvecklas. Kulturen är lika lite som floderna, skogen, haven något som finns för människan att bemästra och exploatera, utan finns liksom människan själv för sin egen skull och för det samspel som skapas då allt levande i slutändan delar samma livsbetingelser.
Till det måste vi förhålla oss ansvarsfullt, agera med respekt och omtanke, kanske till och med den vördnad som teologen Albert Schweitzer menade var det etiskt rätta förhållningssättet till allt levande. Och visst, det måste naturligtvis få kosta: i arbete, i tid, i engagemang och naturligtvis också i pengar. Det är dock inte detsamma som att svaret på kulturens fortlevnad är marknaden.
Nästan det enda som inte har ett egenvärde här i världen är det vi vanligen använder för att mäta alla företeelses värde: pengar.
Pengar har inget egenvärde, vad än världens oligarker föreställer sig. Javisst, rikedomen kan köpa makt och inflytande och på samma vis kan brist på pengar innebära förlust av makt och inflytande, också över det egna livet. Men marknaden är inte ett kulturtillstånd, utan en sorts domesticerat naturtillstånd där jägarens roll liksom bytets har förklätts i årsredovisningar och ekonomiska grafer.
Det människan skapat är något heligt. Därför blir talibanernas och Islamiska statens förstörelse av konstföremål och byggnader från vår civilisations ursprung ett angrepp på allas våra liv, allas vår historia. Få skeenden i vår tid borde tydligare understryka kulturens betydelse än Rysslands angreppskrig i Ukraina. Ett av dess främsta syften är Putins uttalade vilja att förinta den ukrainska kulturen.
Ukrainas svar är att låta konstnärer som ansluter sig till militären fortsätta med sitt konstutövande. När Gamlet Zinkivskyi gick in i armén krigsplacerades han att fortsätta med sin graffitikonst i Charkiv som del i ett psykologiskt och civilt försvar. Denna tidning har berättat om vilka andra uppgifter landets kulturella styrkor kan tilldelas (DN, 18/8 2026).
När Sverige nu drastiskt rustar upp sin beredskap militärt borde det vara en självklarhet att kulturen tillförs medel i en parallell omfattning.
Till det som gör kulturen unik är att dess värde sällan går att påvisa utanför dess egna uttryck. Visserligen lyfts ofta på goda grunder fram kultursatsningars positiva återverkningar på näringsliv, sociala relationer och samhällsstrukturer. Exempelvis visar en undersökning från amerikanska fängelser att för de flesta frigivna fångar var återfallen i kriminalitet runt 60 procent, medan för dem som hade deltagit i kulturprogram på anstalterna begränsades återfallen till 3 procent.
2024 presenterades en stor forskningsstudie utförd av University College i London på uppdrag av det brittiska kulturdepartementet. Dess helt entydiga slutsats var att det att ta del av kulturaktiviteter inte bara främjade hälsa och välbefinnande, utan dessutom genererade förbättringar för medborgarna vad gällde livskvalitet och höjd produktivitet till ett värde av 8 miljarder pund årligen.
Det är både självklart och tillfredsställande att det är på det viset, men samtidigt vet vi alla att inte heller detta är kulturens mål. Kan vi ens över huvud taget tala om kulturen som något enhetligt annat än att konstatera att kulturen är den plats där vi hör hemma?
Den brittiska författaren Zadie Smith har nyligen påpekat (New York review of books, 11/6 2026) att utmärkande för konsten är att den saknar makt och inte heller utvecklas progressivt, som när exempelvis teknologi förfinas och ersätter en tidigare, eller när vetenskapliga framsteg övertrumfar och gör tidigare rön irrelevanta. Ett verk av Matisse tar inget från en målning av Vermeer, en dikt av Tranströmer inget från en dikt av Ekelöf, en improvisation av Keith Jarrett inget från en kantat av Bach.
Med kulturen är det som med lantbruk och trädgårdsskötsel – det tar lång tid, kanske generationers arbete, att skapa ett fruktbart klimat för växt och utveckling, men det räcker med några månader av vanvård innan hagar förbuskas och trädgårdsland gror igen. Kulturens innehåll är den kontinuitet och den förnyelse som kulturen kräver. Kulturen är sitt eget innehåll, den är de levande och de döda, den är det kända och det okända, den är du och jag. Hur ska världens alla bokföringsmatadorer kunna sätta ett värde på den paradoxen?
Jag minns en bild från Balkankrigets 90-tal. I en del av det förstörda Sarajevo står en kvinna bland ruinerna längs en gata som förvandlats till en grushög. Hon står med en kvast och sopar fram den del av trottoaren där porten till hennes hus en gång fanns. Hon står i resterna av ett portvalv med inget annat bakom sig än ett förstört hem och inget annat framför sig än en förstörd stad. Och ändå sopar hon trottoaren.
Sådana bilder återkommer ständigt genom historien. Bland sina erfarenheter från ödeläggelsen av Hamburg efter de allierade bombningarna 1943 beskriver författaren Hans Erich Nossack i sin skildring ”Undergången” hur en kvinna putsar fönstren på ett hus som står kvar i ett landskap av ruiner och hur några barn krattar gräset i en trädgård i stenöknen av raserade hus. Liknande scener når oss i dag från Gaza och Ukraina.
Vad är det egentligen dessa envetna och, för många, irrationella handlingar är uttryck för? Är de uttryck för motstånd är det samma sunda motstånd som konsten står för. Är det uttryck för hopp är det samma sunda hopp som konsten står för. Är det uttryck för galenskap är det samma sunda galenskap som konsten står för.
Den politiska debatten kretsar ofta kring två principer för hur samhället ska organiseras. Den ena brukar vi kalla marknaden och med det mena att människors, i fri konkurrens formulerade, behov ska styra samhällets innehåll. Den andra kan vi kalla familjeprincipen. Med den menas att marknaden inte löser alla behov utan att samhället också måste formuleras utifrån hur den självklara sammanhållningen inom en familj fungerar, där till exempel det barn som har svagast skolresultat inte blir utan mat och husrum bara för att familjeekonomin sviktar.
Dessa principer snarare kompletterar än står i motsats till varandra.
Kulturen går egentligen inte att underordna någon av dessa båda principer. Kulturen finns i ett fungerande öppet samhälle på en annan plats som ligger både utanför familjernas hem och vid sidan av marknadsplatsen. I brist på bättre namn kan vi kalla denna plats församlingshuset.
Det är i församlingshuset som just det som gör samhället öppet och anständigt får utrymme: informationsspridning, dansaftnar, utbyte av erfarenheter från såväl marknad som familj genom samtal, gestaltningar och utställningar – alla de nödvändiga ritualer som varje samhällsbygge är beroende av. Församlingshuset är grunden för varje öppet fungerande demokrati och måste vara hela samhällets gemensamma ansvar. Underkastat en familj blir det ett sekttillhåll, som del av marknadsplatsen ett köpcentrum.
Till de naturliga betingelser som gäller för församlingshuset hör att det aldrig kan fungera utan samhällets stöd och att det inte finns någon affärsidé som både kan sörja för dess finansiering och samtidigt garantera dess oberoende. Principerna för församlingshusets existens är ofrånkomligt sådana.
I de senaste decenniernas diskussion om kulturpolitik har det förvånat mig med vilken hätskhet, närmast hat, som kulturen fått tjäna som måltavla i vissa nyliberala och nykonservativa demagogers tankevärldar. Det är intressant att se, utifrån tanken om det kulturens habitat jag inledde att tala om, hur detta hat som riktas mot konstnärliga uttryck, folkbildning, public service och kulturell mångfald återfinns hos grupper som även bagatelliserar eller fullt ut förnekar miljöhot och klimatförändringar.
Det är grupper som tycks vara skrämda av att kulturen är det församlingshus som angår oss alla och som det är allas vårt ansvar att såväl bevara som att forma. Avgörande för att en kommande kulturminister ska kunna återge sitt ämbete den trovärdighet den dränerats på av föregångaren är tydligheten kring förståelsen för församlingshuset som den mötesplats som håller öppet för alla.