Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
SLUTREPLIK | DEMOKRATI
Vi hävdade i en artikel på SvD debatt den 30 augusti att de många utspelen om att svensk demokrati är hotad sällan är öppna med vilken demokratimodell de utgår ifrån och att svensk demokrati mår utmärkt utifrån en mer minimalistisk syn på demokrati. I en replik på SvD Debatt den 1 september menar Bo Rothstein att en minimalistisk syn på demokrati “inte riktigt håller” och bör kompletteras med ytterligare principer.
Låt oss först konstatera att Rothstein instämmer i att ”många av de varningsrop som framförts inte håller måttet vad gäller att den svenska demokratin skulle vara under press”, samt att vi också har rätt ”i att många förväxlar politiska åtgärder som de anser djupt felaktiga med att dessa också skulle utgöra ett hot mot demokratin”. De exempel på potentiella hot mot demokratin som Rothstein tar upp är också sådant som inte skett i Sverige, snarare än faktiska problem för den svenska demokratin. Vi är alltså eniga om att varningarna om att den svenska demokratin är hotad är överdrivna.
Då återstår frågan om hur långt en minimalistisk syn på demokrati räcker. Problemet i debatten är att de som varnar för att demokratin är hotad sällan definierar sin demokratisyn. Oftast är den implicit och tycks bygga på en mycket bred definition som omfattar det mesta man tycker är politiskt önskvärt. Sådana breda demokratidefinitioner är det svårt att skapa samsyn kring. Och samsyn kring spelreglerna behövs i demokratin för att den ska vara stark. Mycket av Rothsteins forskning har handlat om just detta: tilliten till varandra och institutionerna är samhällets grundbult. Vi instämmer.
Istället för överdrivna varningar är det just en sådan här diskussion om demokratibegreppet debatten behöver. Vi anser att en debatt mår bra av att ta sin utgångspunkt i en minimalistisk definition snarare än de hopplöst breda synsätt på demokratin som hittills dominerat. Därefter kan vi försöka enas om vilka ytterligare principer som bör adderas. Utgångspunkten bör vara att endast addera principer som även djupt oeniga politiska motståndare kan enas kring. I vår artikel skrev vi att en renodlad elektoral definition kan vara för snäv och att vissa liberala institutioner behövs för att demokratin ska fungera. Grundläggande politiska friheter, oberoende rättskipning, och oppositionens möjlighet att organisera sig är exempel på just detta.
Frågan blir då var gränsen för vad som utgör ett demokratihot går. Tydliga exempel är systematiska övertramp som påverkar spelreglerna för den politiska konkurrensen så att möjligheten till framtida maktskiften försvagas påtagligt. Men demokrati måste också få innebära att val får politiska konsekvenser. En regering väljs för att genomföra den politik som dess väljare föredrar. Det innebär ofrånkomligen att vissa grupper gynnas och andra missgynnas. En vänsterregering kan höja skatter för höginkomsttagare, en borgerlig regering kan sänka bidrag eller förändra förvaltningen. Att politiken gynnar de intressen som burit fram regeringen gör den inte odemokratisk. Annars blir valen närmast innehållslösa. Om varje politiskt motiverad förändring av den offentliga sektorn betraktas som ett demokratiproblem riskerar valen paradoxalt nog att förlora mycket av sitt politiska innehåll. Skillnaden går mellan att använda den politiska makten för att genomföra sin politik och att använda statsapparaten för att göra det näst intill omöjligt för oppositionen att vinna nästa val. Folkvalda regeringar måste få styra den offentliga sektorns inriktning, tillsätta vissa chefer, omorganisera myndigheter, ändra budgetprioriteringar och föra kultur-, migrations- och utbildningspolitik. Men det får inte göras på ett sådant sätt att oppositionens reella möjligheter att organisera sig, konkurrera om makten och vinna framtida val påtagligt begränsas.
Rothsteins egna exempel visar varför en sådan gränsdragning behövs. Systematiska utrensningar av domare i syfte att undanröja kontrollen av regeringen riskerar att påtagligt försämra möjligheten till framtida maktskifte och därmed utgöra ett demokratihot. Politisk styrning av kulturinstitutioner eller universitet gör det däremot inte automatiskt. Sådana åtgärder kan vara olämpliga eller rättsstatligt problematiska utan att för den skull hota demokratin.
Rothsteins replik bidrar konstruktivt till debatten genom att göra det möjligt att precisera var gränsen för ett verkligt demokratihot bör dras. Sådana bidrag är betydligt mer fruktbara än alarmistiska utspel som utmålar legitima politiska förslag som hot mot demokratin utan att klargöra vilket demokratibegrepp man utgår från. Om debatten om demokratins tillstånd ska föra oss framåt behövs mindre alarmism och mer begreppslig precision.
Andrej Kokkonen
Mikael Persson
professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet