Mitt i valrörelsen kommer Åsa och Mårten Wikforss ”Demokratins ödesstund”. Det är ett sprakande inlägg i en alarmerande dåsig valrörelse. Boken har många poänger, men erbjuder alltför snäva resonemang om orsakerna till demokratins kris, skriver Göran Greider.
Sakprosa
Åsa Wikforss med Mårten Wikforss
”Demokratins ödesstund. Till försvar för det öppna samhället”
Fri tanke, 320 sidor
Står vi inför demokratins ödesstund? Själv är jag beredd att svara ja på den frågan. Sedan några årtionden tillbaka har antalet demokratier i världen minskat, samtidigt som redan utpräglat diktatoriska stater fått nya tekniska maktmedel i sina händer för att övervaka och styra sina medborgare. I västvärlden har växande högerpopulistiska rörelser – från tyska AFD till brittiska Reform UK, från spanska Vox till svenska SD (med rötter i nazistiska miljöer) – underminerat tilltron till demokratins institutioner och splittrat befolkningar längs etniska linjer.
Och allra mest slående är att den nation som länge sågs som den fria, demokratiska världens väktare, USA, hemsöks av en makthungrig narcissist med imperiala ambitioner utan något annat intresse för de demokratiska valen än att vinna dem, med vilka medel som helst. För liberaler världen över måste det vara ett lika hårt slag för den egna identiteten som kommunismens sammanbrott var för trogna kommunister.
Var demokratin såsom västvärlden lärde känna den under några korta efterkrigsdecennier bara en ”glänta i historiens mörker”? Det frågar sig en mycket orolig Åsa Wikforss, som tillsammans med sin bror Mårten Wikforss nu skrivit ett glödande försvar för det öppna samhället. Boken utkommer kort före den stundande valdagen och det är knappast någon överdrift att säga att den utgör ett sprakande, ilsket inlägg i en alarmerande dåsig valrörelse. Jag skulle tro att den kommer att göra rätt många Tidöanhängare upprörda, för Wikforss placerar faktiskt denna Tidöregering längs vägen till ett mer autokratiskt samhälle.
Notera att jag skriver vägen till ett sådant samhälle – Wikforss skriver nämligen bra om att färden mot mer autokratiska samhällen sker stegvis, inte genom någon plötslig militärkupp som på den gamla onda tiden, utan genom fria val och olika taktiker för att gradvis förskjuta samhällsnormerna.
Wikforss ägnar detaljerad möda åt att kartlägga Trumps alla tricks för att manipulera väljarna. Hon misstänker rent av att denne demagog övertygat sig själv om att valet 2020 stals från honom genom valfusk. Vi lever i lögnens tid. Men det är en tid då även faktagranskare och informationsforskare blivit så pass rädda för att använda ett ord som desinformation att de i stället ofta talar om ”falska påståenden”, som om det lika gärna kan röra sig om misstag när något galet faktum sprids och inte en medveten avsikt.
Vilka förklaringar har då Wikforss till att demokratin rör sig vid ett hotande stup? Ständigt återkommer författarna till det nya medielandskapet där den digitala tekniken öppnat upp för allt slags faktaförvrängning, vetenskapsförakt, kulturkrig och manipulation av känslor: affektiv (känslomässig) polarisering i stället för rationell diskussion om sakfrågor. Nätet har dessutom skapat något så paradoxalt som en högernationalistisk international.
Jag tror att Wikforss på många sätt har helt rätt här: Vilka påståenden som helst kan som bekant numera få virala vingar när ingen redaktionell koll finns. Till exempel att den stora skogsbranden i Kalifornien 2018 orsakades av att familjen Rotschild använde laserstrålar för att starta den, vilket en ledande republikansk politiker hävdat.
Så långt är jag med i denna försvarsskrift. Problemet är att den till slut blir ett enda långt inhamrande av den förträffliga idén om demokrati men erbjuder alltför snäva resonemang om orsakerna till att det blivit som det blivit. För vad var det för Amerika som stampade fram en Donald Trump? Måste det inte ha varit något grundläggande fel på det amerikanska samhället för att en Trump skulle bli möjlig? När en demokrati så uppenbart styrs av mäktiga ekonomiska intressen och en smalnande politisk elit som alltmer anammat en doktrinär marknadsliberalism som gjort stora befolkningsgrupper frustrerade och förtvivlade – då bereds vägen för demagoger.
Wikforss avfärdar kortfattat idén att populismens framväxt skulle bero på ökad ojämlikhet. Där fruktar jag att det är en liberal med utpräglad beröringsskräck för klassfrågor som talar. Nyligen besökte just en amerikansk forskare Sverige, Susan Stokes, som i en ny forskarrapport konstaterat att ojämlikhet är en helt avgörande faktor för framväxten av auktoritära styren. Hon förespråkar ökad social jämlikhet och mer fackföreningsfolk och vanliga löntagare i partier och demokratiska församlingar.
Åsa och Mårten Wikforss hårda angrepp på den nya digitala tekniken rymmer således ingen principiell kritik av den globala finansiella oligarki som nu styr över våra liv och äger denna teknik. Ord som kapitalism och ekonomisk demokrati ingår inte i författarnas vokabulär och för min del blir det därför ett betydligt svagare försvar av demokratin än det kunnat vara: Wikforss vill inte se var den tunga samhällsmakten finns.
I bokens plädering för förnuft och saklighet ställs i en passage den ensamma ”källarmänniskan” mot den samlade expertvärlden och då förlorar givetvis källarmänniskan. Själv tror jag ju att det enda som i längden kan rädda demokratin är något tredje: Starka folkrörelser, medborgare på tå i tusen olika föreningar, levande medlemsrika partier. Det perspektivet är nästan frånvarande i detta försvar för demokratin.
Paradoxalt nog blir jag därför än mer oroad över demokratins och det öppna samhällets nära framtid när dess mest passionerade försvarare är så pass blinda för vad vi kan kalla demokratins nödvändiga infrastruktur.