Rentzogs huvudargument mot provisionsförbud är att konkurrens är bra och att ett provisionsförbud skulle ge sämre konkurrens. Söderberg & Partners är ett bra exempel på hur konkurrens fungerar inom pensionsvärlden. Rentzog har skickligt byggt upp ett bolag som är framgångsrikt på att få arbetsgivare att anlita dem för att hantera bolagets tjänstepension. De ger ofta bra service till ett bra pris för arbetsgivaren - så i den mån arbetsgivaren är kunden fungerar konkurrensen.
Anledningen till att man kan ge ett bra pris till arbetsgivaren är dock att man istället tar pengarna från de anställdas pensioner utan att de förstår vad som händer. Söderberg & Partners har länge haft egna dyra fond-i-fonder som de säljer till slutkunderna i det som kallas rådgivningsmöten. De här fonderna har upprepade gånger sågats av experter och media och vi har aldrig träffat någon som inte jobbat på Söderberg & Partners som rekommenderat dem.
Rentzog motiverar säljandet av egna fonder med att försäkringsbolagens utbud inte ska vara tillräckligt och att bolaget därför kan erbjuda “en mer komplett lösning”, men det riktiga svaret till varför fonderna finns ger han själv lite senare. “Kritiker jämför ofta en kund med personlig rådgivning med en sparare i en billig indexfond och kallar mellanskillnaden en förlust. Det blir en missvisande jämförelse då personlig rådgivning självklart kostar mer än en produkt utan – hos oss, försäkringsbolagen och bankerna.”
En billig indexfond är vad forskare är tämligen överens om är bäst för kunden. Att provisionsdrivna “rådgivare” som Söderberg & Partners rekommenderar dyrare fonder är inte för att de är bättre för kunden utan för att de inte kan erbjuda “gratis” rådgivning om de rekommenderar de fonder som faktiskt är bäst för den som får rådet.
Att affärsmodellen fungerar beror på att fondval och sparande är komplext. De allra flesta som pratar med en provisionsdriven rådgivare vet inte att en fond som kostar 1,5% istället för 0,2% inte ger något mervärde och få kan räkna ut att den som investerar i den billigare fonden kan förvänta sig ett 50% större kapital efter 30 år.
Poängen med ett provisionsförbud är att en person som inte är expert på sparande och träffar någon som kallar sig rådgivare bör kunna förvänta sig att få hjälp att välja en fond som experter och forskare tror är bra. Inte att få råd om den fond som “rådgivaren” tjänar mest pengar på som ett sätt att betala för rådgivningen bakvägen.
Rentzog har rätt i att rådgivning har ett värde, men om konkurrensen ska fungera så behöver Rentzog rekommendera de fonder som är bäst för de personer han ger råd till, istället ta betalt för rådgivningen och låta slutkunden avgöra om rådgivningen är värd priset. Och då borde han välkomna ett provisionsförbud.
Som det ser ut nu handlar inte konkurrensen om att erbjuda rådgivning som är bra för slutkund utan om att lura okunniga pensionssparare att placera pengar i dåliga fonder som kostar 5-10 gånger mer än de borde.
Avslutningsvis ska vi ge Rentzog att den poäng han ändå har är att det inte alltid blir så mycket bättre när banker och försäkringsbolag säljer sina egna dyra fonder. Men det löses bäst genom att ett provisionsförbud utformas så att det även träffar försäljning av egna fonder och inte bara provision på andras fonder.
Andreas Runnemo, Småspararguiden
Patrick Siegbahn, Småspararguiden