När riksdagen år 1853 beslutade att staten — inte engelska spekulanter — skulle bygga Sveriges järnvägar, var argumentet enkelt: kritisk infrastruktur ska vara i svenska händer. Räntekostnaderna för statsobligationerna skulle betalas via en höjning av brännvinsskatten.
Idag gör vi tvärtom. Svenska pensionssparare exporterar kapital till globala förvaltare som investerar delar av det tillbaka i Sverige — mot avgifter, utan insyn och utan att bygga inhemsk kompetens. Svenska institutionella kapitalägare förvaltar över 11 000 miljarder kronor. Det är dags att låta det kapitalet finansiera Sveriges infrastruktur — på svenska villkor.
Underhållet av svenska vägar, järnvägar samt vatten- och avlopp är eftersatt enligt Trafikverket och Svenskt Vatten. Därtill tillkommer nya behov när samhället ska ställa om: höghastighetsbanor, elektrifiering, försvarslogistik och ny vattenreningsteknologi. Sverige har inte bara en underhållsskuld utan även en investeringsskuld.
Sedan 90-talskrisens stålbad har Sverige byggt upp ett överskott mot omvärlden som resulterat i en låg statsskuld och ett stort sparat kapital i pensionssystem och försäkringsbolag. Då föreföll världen vara i en gyllene fred, vilket motiverade globalisering och investeringar i länder med högre avkastning, samtidigt som kapitalägare diversifierade sig bort från svensk risk. I dag är omvärldsläget ett annat. Geopolitisk osäkerhet gör att inhemska investeringar framstår som både säkrare och mer lönsamma. Investerat kapital utomlands riskerar att konfiskeras eller straffbeskattas. Större krig kan inte uteslutas.
Följdriktigt tänjer den nationella politiken på gränserna. Överskottsmålet överges för ett balansmål från och med 2027. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom att lånefinansiera 300 miljarder kronor för försvaret. Men statens utrymme räcker inte för hela infrastrukturomställningen. Kapitalet finns redan i svenska händer — men kanaliseras i dag till globala förvaltare som investerar en liten del tillbaka i Sverige. Svenska kapitalägare går miste om kompetensuppbyggnad, betalar avgifter utan rådighet och riskerar ett ensidigt beroende av utländska förvaltare för investeringar som finns tillgängliga hemma.
Vi drar följande slutsatser:
Bygg en gemensam investeringsplattform. AP-fonder, försäkringsbolag och stiftelser bör samordna sina resurser i en samägd plattform för infrastrukturinvesteringar i Sverige med egen operativ kompetens. Modellen finns: australiensiska IFM Investors förvaltar 2 300 miljarder kronor åt 16 pensionsfonder som gemensamt äger förvaltaren. Det ger lägre kostnader, reell styrning och kompetensuppbyggnad — i stället för dagens avgiftsbelagda beroende av externa förvaltare.
Staten måste åter ta rollen som katalysator och koordinator. På 1960- och 70-talen samordnade staten via IUI information mellan industri, kapitalägare och myndigheter. Detta möjliggjorde storskaliga investeringar i vattenkraft och elnät, och lade grunden för världsledande svensk basindustri. Den kapaciteten behöver återuppbyggas för energi, vatten, transport och digitalt — inte som central planering, utan som systematisk samordning av långsiktiga behov och tillgängligt kapital.
Modernisera självkostnadsprincipen för va-sektorn. Kommunallagens självkostnadsprincip innebär att va-taxor enbart får täcka löpande kostnader — inte för att bygga upp kapital för reinvesteringar i åldrande infrastruktur. Det handlar inte om privat eller offentligt ägande, utan huruvida kommunerna ges finansiella verktyg som matchar det faktiska behovet. En modern tolkning bör ge utrymme för fondering via taxorna, utan att konsumentskyddet urholkas.
Involvera kapitalägarna från start. AP-fonder och försäkringsbolag har 25–50-åriga horisonter som matchar infrastrukturens livslängd. De samlade fördelarna handlar om lägre kostnader för pensionsspararna, koordinering av samhällsbehov och att återta kompetens som i dag finns utanför landets gränser. Sverige kan bli bättre på hela värdekedjan — men det kräver att kapitalägarna är med från början, inte som inbjudna finansiärer när besluten redan är fattade.
Anders Olshov, chef och grundare av tankesmedjan Intelligence Watch
Torbjörn Hamnmark, senior fellow Intelligence Watch, tidigare chef strategisk allokering Tredje AP-fonden