Varningslamporna blinkar rött när min kollega Johan Flinck avslöjar svensk handbolls rekordstora satsning.
Paralleller dras mellan resultat i u-mästerskap och seniortävlingar, omfattande förändringar motiveras med historiskt fortfarande färska resultat och beslutet blir att satsa mer på en redan liten och väl förspänd skara utvalda spelare.
Som vanligt verkar det mesta bygga på en oro att halka efter snarare än en belagd negativ utveckling – och insatserna är såväl extremt begränsade som häpnadsväckande kortsiktiga.
Påminner om ishockeyns satsning
Handbollens initiativ påminner mycket om det hockeyn gjorde i början på 2000-talet och min gissning är att den – om den får någon effekt alls – snarare kommer påverka resultaten för våra u-landslag än där det verkligen betyder något. Precis som för hockeyn.
Mellan 1997 och 2007 tog Sverige inga medaljer i JVM i ishockey – men åtta i senior-VM.
Sedan 2008 har vi tagit 11 JVM-medaljer – och nio i senior-VM.
Snittet har gått upp på juniorsidan (från 0 till 0,6 per mästerskap) men ner på seniorsidan (0,8 till 0,5).
Men det här med u-mästerskap verkar viktigt för handbollen.
– Efter pandemin har det satsats enormt i väldigt många länder runt om i Europa. Man jobbar väldigt smalt i många länder och ”snabbspolar” sina talanger och u-landslag till att bli bra snabbt. Det blir en utmaning för oss för vi vill absolut inte ramla ner i ett b-mästerskap. Våra u-landslag ska tävla mot de bästa, annars blir det bortkastade samlingsdagar, säger förbundets generalsekreterare Robert Wedberg.
Det är en intressant tanke. Den om att skrota u-landslagen alltså. För exempel från andra idrotter – inte minst den alpina – visar risken med att bygga tidiga och statusfyllda miljöer.
Att skrota u-landslagen vore i alla fall rimligare än att försöka ”snabbspola” ”talanger”, eftersom det kommer med en rad välkända baksidor (ökad skaderisk, faran att talanger tröttnar och slutar, hotet om att unga idrottare stängs in i fel idrott och att såväl tränings- som tävlingsmiljön riskerar att präglas av ökad stress).
Saker svenska idrottsforskare varnat för i decennier.
Men vad ska man göra då?
Träningsdosen har redan ökat
Svensk handboll gör mycket rätt. De talar också i artikeln om sin stolthet över den svenska modellen där det satsas brett, och bedyrar att ambitionen inte är att försöka kopiera andra länders framgångsmodeller (en tankefälla inte minst svenska fotbollsledare haft en tendens att falla i).
Men om Sverige på allvar ska göra en seriös talangsatsning tror jag det är avgörande att den inte stannar i en enda idrott.
För handbollen verkar inte, liksom ingen annan svensk idrott, i en isolerad värld. De påverkas av alla förändringar i samhället, och inte minst inom idrotten.
Precis som i nästan alla andra idrotter ökar handbollen till exempel antalet deltagartillfällen – men precis som hos nästan alla andra kvarstår utmaningen att hålla kvar barnen och ungdomarna.
Bara för 15-åringar ökade antalet deltagartillfällen i svensk handboll med över 34 procent mellan 2021 och 2024 – samtidigt som antalet deltagare per 100 invånare bara gick upp med en dryg procent.
Träningsdosen för svenska handbollsspelare har alltså redan innan förbundet ännu lanserat sin satsning ökat. Precis som i nästan alla andra svenska idrotter.
Men precis som i många andra har resultaten inte följt med samma väg uppåt.
Det är hög tid för ett gemensamt initiativ och en seriös utredning kring vad svensk idrott vill vara, och hur vi ska försvara vår plats i världstoppen inom internationell idrott (för där har vi länge varit).
Hur, var, när och hur mycket är det lämpligt att svenska barn- och ungdomar tränar organiserat? Hur maximerar idrotten sina begränsade resurser i form av planer, pengar, ledare och talangunderlag?
Hur ska svensk idrott tillsammans – och med det svenska samhället – säkerställa att så många som möjligt får den rörelse och stimulans som krävs för att kunna bli bra på idrott eller bara leva ett fullgott liv?
Men utsikterna för att idrotten ska kunna enas får vi nog bedöma som begränsade.
Ingen var intresserad
Som exempel försökte Hammarby fotboll nyligen (efter ett årsmötesbeslut) väcka en dialog med sina stockholmskollegor om en gemensam instegsålder i den så kallade akademifotbollen.
Detta för att eventuellt kunna minska hetsen, stressen och trenden att svål specialiseringen som jakten på talanger fortsätter falla ner i åldrarna.
Den insatsen fick läggas ner då det inte fanns något intresse bland de andra klubbarna.
Kanske borde Riksidrottsförbundet och politiken ta den dialogen istället. För som en ledare i en storstadsklubb i handboll en gång konstaterade för mig.
– Vi blev jätteglada när fotbollsklubben här sänkte akademiåldern för då fick vi talangerna till oss tidigare. Nu har vi ett nationellt topplag bestående till stor del av spelare som fotbollen tyckte var för dåliga.
Det ena påverkar det andra, åt alla möjliga håll, och tills någon tar ansvar för helheten spelar det ingen roll hur många stenar de enskilda idrotterna försöker flytta längst ner i den rusande flod som är svensk idrott.