Rörligheten bland väljare till höger har ett vackert ord: borgerlig flygsand. Den lägger sig i vandrande dyner som på Skanörs stränder och omformar det politiska landskapet. 1998 vandrade flygsanden till KD, 2002 till Folkpartiet, 2010 till Moderaterna. Nu på sistone har en hel del fångats upp hemma hos Åkesson i Hanöbukten. Det blåser där.
Rörligheten inom vänsterblocket är traditionellt mycket lägre. S har sina väljare, V och MP sina. Högerut är man mer fri. Var vill jag ha betoningen de kommande åren? Vem bör få ett förstärkt mandat? Vilka frågor och värderingar bör förstärkas?
Om man röstar högerut har man vart fjärde år bra och intressanta frågor att prata om, vänner emellan, sedan tar det egentliga livet över igen och man tänker på andra saker. Politik är ingen livsstil.
Ibland kallas detta väljarbeteende taktikröstning eller att stödrösta. En del tänker kanske så men det är förminskande ord. Många upplever en frihet i att kunna välja mellan partier som man vet kommer att samarbeta. Rörligheten hos väljarna föregår partiernas samarbete. Partier som delar väljare kan lättare dela regeringsmakt.
Men i valrörelser kan partierna vända sig mot sina väljarens öppenhet för varandra. Man slår i stället vakt om de egna mandaten. Sådana nervösa reaktioner hörs nu från alla Tidö-ledare, vilket vi som röstar högerut står ut med. Alla vet ändå att de sammanlagda mandaten till slut spelar huvudrollen.
I valet 2026 gäller det särskilt Liberalerna. Om L åker ur riksdagen förlorar Tidö-partierna sin majoritet. Tidö-partierna förlorar också sin tonalitet. En allians mellan M, KD, SD är av en annan tonart än en allians mellan M, L, KD, SD. Tre borgerliga partier är fler än två.
Så hur ska man tänka?
Tre viktiga aspekter tycks dominera tänkandet hos den breda väljarkoalition som vill ha en fortsatt regeringsbildning högerut.
Den första är den som centrala företrädare inom näringslivet pekade på i DN och Di tidigare i veckan – vänstersidans vänstervridning.
Näringslivstopparna varnar starkt för att slopat karensavdrag åter öppnar för det missbruk av sjukförsäkringen vi hade på 1980-talet och skapar stora kostnader hos arbetsgivarna. Och de pekar på att alla förslag om kapitalskatter hos S, MP och V hotar den kapitalbildning som vi äntligen har fått i Sverige och som är en av våra viktigaste framgångsfaktorer. Den vill vänstersidan av principiella skäl aktivt slå sönder.
Uppställningen av namn är för övrigt unik, som en kondenserad löntagarfondsdemonstration, med Fredrik Lundberg och Investors vd Christian Cederholm i täten.
Den andra är frånvaron av trovärdiga regeringsalternativ vänsterut. Hur ska C och V kunna samarbeta i eller med samma regering? Det bli samma kaos som vi hade mellan 2014 och 2022 och som starkt försvagade den svenska regeringsmakten. Dit ska vi inte igen.
”Då bidrar man mest effektivt till att en regeringsbildning högerut blir möjlig.”
Och de borgerliga väljare som hoppas att Centerpartiet ska betvinga vänsterpartierna röstar för en koalition som till 90 procent kommer att bestå av vänsterpartiernas mandat. Tidigare L-ledamoten Birgitta Ohlsson säger från Centerpartiets affischer att hon har samma ideal men ett nytt parti, men detta nya parti vill inte samarbeta med partier som har traditionella borgerliga ideal. C vill samarbeta med de socialistiska partierna.
Den tredje är bedömningen av Tidö-partiernas insatser. Den M-ledda regeringen har stagat upp regeringsmakten och väsentligt stärkt inre och yttre säkerhet. Den organiserade brottsligheten är svagare och rättsstaten är starkare. Det militära försvaret är inne i en historiskt resolut upprustning och Sverige förankras snabbt i Nato. Skattetrycket har sänkts och arbetslinjerna i socialförsäkringarna är intakta. Äganderätten hos skogsägare har stärkts och friheten att bygga och bo har utökats. Tillväxten är hög, inflationen låg och arbetslösheten faller. Samarbetet med SD har gått över förväntan. Regeringen har inte krisat, hindrats eller försenats. Samarbetet kring EU och Nato har fungerat bra.
Man kan ha många relevanta synpunkter eller invändningar, men på det stora hela är Tidö-regeringens period välskött, stabil och reformstark vad gäller svåra och helt nödvändiga förändringar.
Om man är allmänborgerlig väljare eller allmänhögerväljare och vill värna fritt företagande (i friskoleriet får de tänka om) och marknadsekonomin och hålla kursen i det inre och yttre säkerhetsarbetet kan man med fördel rösta på Liberalerna. Då bidrar man mest effektivt till att en sådan regeringsbildning blir möjlig och säkrar ministerposter till ett knippe kvalificerade personer som verkligen behövs i en svensk regering.
Flygsand är för övrigt den finaste.