När Mia Skäringer läste manuset till ”Diagnoser” tackade hon ja nästan på stående fot. Rollen som en ensamstående mamma vars värld skakas om av att sonen ska utredas för en npf-diagnos innebar att hon skulle få lämna humorfacket för ett mer renodlat drama.
– För min egen utveckling kände jag att det var mitt nästa steg, att få lugna ner ansiktet lite och våga använda andra verktyg, säger hon.
Egna erfarenheter
Skäringer har egen erfarenhet av npf-diagnoser i familjen och fick själv sin adhd-diagnos i vuxen ålder. Hon menar att kvinnor ofta håller kaoset inombords för att upprätthålla en yttre fasad och mammaroll – tills kroppen till slut sätter stopp:
– Jag brukar säga att det inte är adhd:n i sig som har bränt ut mig, utan alla försök att spela normal. Det är inte så lätt med vårt samhälles alla mallar, forum och fyrkanter man ska passa in i, säger hon.
Nu hoppas hon att ”Diagnoser” ska visa hur avgörande det är att skola, föräldrar och samhälle ser barnen bakom utåtagerande eller svårhanterliga beteenden.
– Jag hoppas att man ska se helheten. Att man ska se den där bråkiga pojken som flamsar och tramsar, och förstå att det måste finnas ett utrymme att fånga upp honom. Alla är sådana små killar från början.
Följderna när barn inte blir sedda kan bli att de söker bekräftelse i fel sammanhang, menar Skäringer:
– När de inte fångas upp i tid kan det gå helt åt helvete. Det kan hända saker innan vi hinner gå tillbaka och se vad det egentligen var som hände.
Se helheten
Men ”Diagnoser” är inte en serie enbart för redan invigda i npf, betonar Mia Skäringer. Snarare är det en berättelse för hela familjen, där olika föräldrars och barns upplevelser får ta plats.
– Jag hoppas att både barn och vuxna ska hitta en igenkänning, och verkligen se att det här inte är så lätt. Man måste hålla flera olika tankar i gång samtidigt, och det är vi människor ganska dåliga på i vanliga fall.