Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Inför valet den 13 september pågår en mobilisering i Sveriges arabiskspråkiga sociala medier. Det finns inga belägg för en sammanhållen, utlandsstyrd operation. Men utvecklingen är inte harmlös.
På Facebook och Instagram växer ett ekosystem där partier, aktivister och religiösa nätverk förstärker samma konfliktlinjer. Svensk politik översätts inte bara till arabiska, utan omtolkas genom muslimsk identitet, Palestina och tillhörighet.
Budskapet är enkelt: Valet handlar inte främst om skatter, skola eller vården utan om muslimers framtid i Sverige.
Högerpartiernas migrationspolitik, förslag om återkallat medborgarskap och uttalanden om islam fogas samman till en berättelse om att naturaliserade svenskar aldrig kan känna sig säkra. De juridiska avgränsningarna försvinner. Ett förslag som kräver ytterligare grundlagsbeslut och lagstiftning blir till att staten efter valet kan börja frånta invandrare deras medborgarskap.
Samma mekanism syns kring socialtjänsten. Desinformationen om att svenska myndigheter kidnappar muslimska barn har försvagats, men misstron finns kvar.
Därför är det anmärkningsvärt att Sverigedemokraterna i Hylte har delat ut arabiskspråkigt material med budskapet att stoppa socialtjänstens omhändertaganden. Partiet spelar på den misstro som myndigheterna försökt bemöta. Islamister har använt LVU för att svartmåla Sverige. Nu lånar SD deras dramaturgi.
Den starkaste mobiliserande frågan är dock Gaza. Svenska partier bedöms efter om de använder ordet folkmord, kräver sanktioner mot Israel eller deltar i Palestinamanifestationer. Utrikespolitiken reduceras till ett moraliskt lojalitetstest.
Det är påverkan utan centralledning, men inte utan politisk effekt.
Det är legitimt att låta Gaza påverka partivalet. Problemet uppstår när människor uppmanas att rösta som ett religiöst eller etniskt kollektiv och motståndaren framställs som ett hot mot gruppens framtid. Då ersätts medborgaren av församlingen.
Partiet Nyans har gjort detta till politisk affärsidé. Gaza, koranbränningar, socialtjänsten, islamofobi och migrationspolitik förs samman i en berättelse: De etablerade partierna har svikit muslimerna, därför måste muslimer organisera sig separat.
Men de arabisktalande är ingen enhetlig grupp. Där ryms sekulära och religiösa, muslimer och kristna, höger- och vänsterväljare samt människor som flytt de kollektiva maktstrukturer som vissa vill återskapa i Sverige.
Ingen myndighet har knutit främmande makt till en arabiskspråkig valkampanj. Utländska aktörer kan ändå förstärka konflikter som redan skapats i Sverige. En överdrift plockas upp av en arabisk kanal, återvänder med större dramatik och delas som bevis för vad ”svenskarna egentligen planerar”. Det är påverkan utan centralledning, men inte utan politisk effekt.
Myndigheterna måste kommunicera konkret på arabiska. Medierna måste granska opinionsbildningen utanför den svenskspråkiga offentligheten. Partierna bör inte tala till människor som etnisk eller religiös röstboskap.
Demokratin kräver inte att alla väljare tycker lika. Den kräver däremot att de möts som medborgare – inte mobiliseras som konkurrerande stammar.