Den assisterande tränaren Hryhorij Kuzminych tar inte många andningspauser när han driver på fotbollsträningen. Han ropar ut instruktioner, skäller, svär. Spelarna får jobba hårt för några ord av beröm. Den som gör fel får göra armhävningar. Allt sker med glimten i ögat men det är intensivt.
”Jag vill skapa hög stressnivå för spelarna under träning, så att de kan prestera under match” förklarar Hryhorij i en paus.
Jag är i Charkiv på träning med fotbollsklubben Metalist 1925 Nezlamnyi som är stadens herrlag i ampfotboll. Det är en fotbollsform där utespelarna har förlorat ett ben medan målvakten saknar en arm. Man spelar sju mot sju på en fotbollsplan 60 gånger 40 meter.
Nezlamnyi översätts som okuvlig och det speglar tanken bakom laget. Nästan alla spelare är krigsveteraner som genomgått amputationer efter att ha sårats i strid, 2024 eller senare. Bara ett fåtal har spelat fotboll organiserat innan de kom hit.
Övningarna avlöser varandra. Det är både enskild teknikträning och spelmoment: En mot en. Två mot en. Två mot två. Den en och en halv timme långa träningen avslutas med en match där man får en bättre bild av reglerna, även om det är svårt för utomstående att förstå det finstilta.
Grundprincipen är att man spelar utan benproteser och kryckorna får inte användas för att styra bollen avsiktligt.
Volodymyr Ljach, 36, är lagets grundare och ledare. Han har själv inga amputationer med plågades länge av det krigstrauma som han fick för tolv år sedan. 2014 blev hans enhet omringad i Ilovajsk utanför Donetsk. Under utbrytningen togs han av ryssarna och tillbringade en månad i fångenskap.
Tortyren och hungersnöden gjorde att Volodymyr gick ner från 82 till 49 kilo, berättar han. Det gav långvariga psykiska plågor med posttraumatisk stress. Det tog Volodymyr fem år att komma tillbaka till livet och idrotten var en viktig nyckel. Förra året bildade han tillsammans med kamrater ampfotbollsklubben för att erbjuda fler veteraner denna väg.
Laget spelar i Ukrainas Superliga, som är den högsta serien av två. Matcherna genomförs över hela Ukraina där Charkiv har nackdelen att ligga i den östra landsänden. Nezlamnyi har inga hemmamatcher av säkerhetsskäl – det är för nära till fronten – och måste resa bortåt 100 mil eller mer till bortamatcher.
Tågen är inte anpassade för funktionsnedsatta och obekväma när spelarna måste ha med sig mycket utrustning. Det som tillkommit i år är alla tågevakueringar på grund av ryska attacker. Det blir extremt långa resor. Spelarbussar och bensinpriser på svenska nivåer i absoluta belopp är ett alternativt men extremt dyrt resesätt.
Klubben kämpar dock på med hopp om bättre inflöde av donationer längre fram. I likhet med många andra som sliter i motvind i Ukraina beskriver Volodymyr läget i ödesmättade termer:
”Fotbollen är ett sätt för killarna att fortsätta leva.”