Batterier, vätgas, fossilfritt stål, elflyg och koldioxidinfångning är helt nödvändiga för klimatomställningen, men ny teknik blir inte en industri av sig själv. Någon måste våga investera miljarder och bära risken att satsningen inte lyckas. Politikens uppgift borde vara att göra det attraktivt för företag att ta den risken i Sverige.
Om vänstersidan tar makten i höst skulle det tvärtom straffa den som vågar gå först. Framför allt Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill beskatta bort kapitalet från Sverige – för att sedan försöka locka tillbaka det med bidrag och subventioner. Det är dyrt och bakvänt eftersom det slår hårdast mot just de nya, kapitalintensiva bolag som klimatomställningen är helt beroende av.
Att säga ja till fabriken men nej till förutsättningarna att bygga den är vänsterns politik i ett nötskal. I åratal byggde vänstersidan upp ett system av överlappande tillståndsprövningar, otydligt myndighetsansvar och ett skattetryck som fick kapital, jobb och fabriker att fly Sverige. Samtidigt omöjliggjorde man de investeringar i kärnkraft som behövs för att fasa ut det fossila. Vi har inte råd att lägga krokben för de investeringar vi samtidigt säger oss vilja ha.
Medan vänstern vill styra omställningen genom kapitalbeskattning och politiskt utpekade lösningar, vill vi liberaler ge alla tusentals entreprenörer och företag friheten att pröva idéer, ta risker och hitta de lösningar som faktiskt fungerar.
Sedan Liberalerna klev in i regeringen har vi därför målmedvetet arbetat med att riva ner de hinder som bromsar nya investeringar, inte minst de långa tillståndsprocesserna. Men mer behöver göras. Omkring 240 miljarder kronor i industriinvesteringar befinner sig fortfarande i någon form av pågående tillståndsprocess. Ska kapitalet stanna i Sverige måste det gå snabbare.
Därför vill Liberalerna under nästa mandatperiod:
1. Inrätta accelerationszoner för ny fossilfri industri.
Staten ska peka ut 10–15 platser där det finns goda förutsättningar att etablera ny industri och göra så mycket som möjligt av förarbetet innan företaget kommer. Det innebär att staten på förhand hanterar de miljö- och markprövningsfrågor som gäller området som helhet och avgör hur olika riksintressen ska prioriteras i zonerna. När ett företag sedan vill bygga ska prövningen i huvudsak handla om den specifika verksamheten.
2. Ge kommuner i industrizoner riktat statligt stöd i den initiala fasen.
Kommuner med accelerationszoner ska aldrig behöva säga nej till jobb och investeringar för att de saknar resurser att hantera etableringen.
3. Införa en tydlig deadline – en maxgräns – för miljötillstånd för fossilfria industriprojekt. Myndigheter som missar tidsfristen ska offentligt redovisa varför, hur lång förseningen förväntas bli och vilka åtgärder som vidtas.
4. Planera elnätet för den nya industrin. Elnätet är minst lika viktigt som tillståndet. Ett snabbspår för miljötillstånd är meningslöst om företaget sedan får vänta i kö för att komma in på elnätet. När staten pekar ut en zon ska Svenska kraftnät samtidigt få i uppdrag att planera för den nätkapacitet som krävs för de planerade industrietableringarna.
Fossilfrihet, konkurrenskraft och säkerhet hör ihop. Batterier, vätgas, fossilfritt stål och CCS-teknik handlar lika mycket om att göra Sverige och Europa mindre beroende av auktoritära stater för kritiska råvaror och teknik som om att ta ansvar för klimatet. Men blir det för dyrt eller för riskfyllt att investera i klimatomställningen här, byggs nästa fabrik någon annanstans.
Liberalerna vill göra det lättare att bygga en fossilfri fabrik i Sverige än en kolkraftsanläggning i Kina. Staten ska ta ansvar för det som är statens ansvar – fossilfri el, snabbare tillstånd och fungerande infrastruktur – och lämna över företagandet till företagen. Då blir det fossilfria det mest lönsamma och investeringarna, jobben och skatteintäkterna kommer av sig själva utan att staten väljer vinnare eller skriver ut checkar som skattebetalarna tvingas täcka.
Klimatomställningen drivs inte framåt av höjda skatter och bidragsprogram. Den drivs fram av företag som vågar investera i ett land som gör det möjligt. Med
Liberalernas fossilfria industrizoner river vi hindren för klimatomställningen, i stället för att som vänstern bygga nya. När nästa stora klimatinvestering söker ett hem ska Sverige vara det självklara valet.
Romina Pourmokhtari (L), klimat- och miljöminister
Lars Leijonborg (L), före detta partiledare och riksdagskandidat