I Ingeborg Bachmanns roman ”Malina” (1971) avvisar berättarjaget gratulationer på födelsedagen. Till en Akademi som lyckönskat henne brevledes svarar hon: ”Tillåt mig att säga Er hur förfärad jag blev just idag.” Dagen, timmen eller ögonblicket hälsningen anspelar på måste ha hört till hennes föräldrars mest privata angelägenheter. Själv fick hon bara ett datum att lägga på minnet och att skriva i dokument.
Passagen är typisk för Bachmanns drastiska humor. Ändå är det med viss tveksamhet jag uppmärksammar att hon skulle ha fyllt 100 år idag. Hon var noggrann med att skilja på liv och litteratur, använde sina erfarenheter men lät dem framträda i förvanskad form.
Ingeborg Bachmann föddes den 25 juni 1926 i staden Kärnten, belägen i södra Österrike. Hon var 19 år gammal vid Andra världskrigets slut. Året därpå begav hon sig till Wien där hon snabbt blev en del av huvudstadens litterära liv. Senare skulle hon komma att leva i Italien och Rom.
Efterkrigstidens Wien präglades av uppsluppenhet och hedonism. Stämningen gjorde avtryck i Bachmanns noveller och övriga prosa. Hon upprättade paralleller till det sekelskiftes- och förkrigs-Wien som beskrevs av författare som Arthur Schnitzler och Robert Musil. Redan av dem karaktäriserad som en stad på nedgång.
I ”Malina” kallas Wien följdriktigt ”vårt Nekropolis”. Festspel, musikveckor och annat sägs utgöra ”det kultiska administrerandet av ett dödsrike”. Skvallret i och om de fashionabla kretsarna liknas vid en massaker. I en passage med drömmar förtätas bilden: ”Det nya vintermordet är här, det anordnas redan nya mordvisningar på de största mordhusen.” Berättaren är dessutom sysselsatt med att skriva om ”Tre mördare” (jämför med Musils ”Tre kvinnor”) och ”Sätt att dö”.
Upptagenheten vid ryktesspridning och elaka kommentarer har en privat grund
Det senare var titeln på det stora romanprojekt som sysselsatte Ingeborg Bachmann mot slutet av hennes liv. Enligt Bachmann fortsatte människor att mörda varandra även efter kriget men på mer subtila vis. Förstörelsen fann nya former. I ”Malina” diskuterar berättaren med sitt manliga alter ego Malina huruvida fred över huvud taget finns. Till sist övertygar han henne om att det alltid är krig.
Upptagenheten vid ryktesspridning och elaka kommentarer har en privat grund. Alltsedan Bachmann debuterade som ung poet med diktsamlingen ”Den uppskjutna tiden” 1953 beskrevs hon i pressen som en ”lyrisk diva”. Man intresserade sig också för hennes relationer med författande män som Paul Celan och Max Frisch. Den senare publicerade en avslöjande roman när deras fyraåriga relation var slut.
Hos Bachmann handlar i gengäld mycket om att gömma sig, om att bevara hemligheterna och om att finna de rätta orden. Som poet befann hon sig långt ifrån de samtida avantgardisterna i exempelvis Wiener-Gruppe och den två år äldre Friederike Mayröcker. Med Celan hade hon däremot ett intellektuellt utbyte. ”Malina” är full av referenser till hans poesi.
I en föreläsning från 1959 konstaterade Bachmann i linje med detta att: ”Det är alltid där ett moraliskt och insiktsmässigt ryck äger rum som verkligheten får möta ett nytt språk, och inte där man försöker förnya språket i sig, som om språket självt kunde inge insikter och uttrycka de erfarenheter man inte har.”
I stället skriver hon att krigets konsekvenser måste synliggöras genom skildringar av sjukdom
En av hennes sista dikter ”Inga delikatesser”, troligtvis skriven 1963, uttrycker kritik även mot den egna, konstfulla poesin: ”Vem vill tänka så det knakar / på så onödiga ting –”. Bachmann hör till de författare för vilket språket är ett ständigt problem. Hon sökte efter former som kan rymma sanningen.
Hur firar man en författares födelsedag? Förlaget Ellerströms och översättaren Linda Östergaard gör det genom att publicera en ny bok. ”En plats för tillfälligheter” är Ingeborg Bachmanns Büchnerpristal, en för sin genre märklig och poetisk text. Skådeplats är ett Berlin där muren håller på att byggas, där gatorna reser sig ”i fyrtiofem graders vinkel” och cyklister virvlar av vägen.
Bachmann skriver att den krigshärjade staden inte får mystifieras eller göras till en symbol. Krigets konsekvenser måste synliggöras genom skildringar av sjukdom: ”Alla går äntligen till arbetet, tigande. Alla i vita, rena skjortor som är knutna i nacken.” Rehabiliterade medborgare i tvångströja? Liksom i ”Malina” avtäcker Bachmann det som bara är en skenbar fred.
”En plats för tillfälligheter” kom på tyska 1965, under en decennielång period då Bachmann inte gav ut någonting men skrev desto mer, enligt Östergaards upplysande efterord. Ur ”Sätt att dö” hann bara ”Malina” publiceras och den med projektet mer löst förknippade novellsamlingen ”Simultan”.
Den senare kom 1972, året innan Bachmann dog. Hon blev 47 år. Under sitt sista decennium plågades hon av sjukdom, tog 13 sömntabletter varje kväll och rökte 100 filterlösa cigaretter varje dag. Hon skadades svårt i en eldsvåda i sin lägenhet i Rom och dog tre veckor senare i sviterna av det.
Det är en död som skapat en mytbildning kring Bachmann, just av den typ hon i sitt författarskap vände sig emot. Bästa sättet att motverka den är alltså att läsa Bachmann själv. Tack vare Östergaards oförtröttliga arbete har hon fått en distinkt, melodisk och klart klingande röst på svenska. Det har blivit sju böcker så här långt.
Nu återstår alla andra texter, obskyra eller ej. För Bachmann hör till de få författare av vilka man vill, bör, måste läsa varje ord.