Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | UTBILDNING
I Sveriges Radio den 14 augusti 2026 uppmärksammades brister i sjuksköterskeutbildningen. En handledare vid Akademiska sjukhuset uttryckte enligt inslaget så stark tvekan inför vissa studenters yrkesförmåga att han inte skulle känna sig trygg med att få dem som kollegor.
Det är allvarligt ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Men frågan är större än sjuksköterskeutbildningen.
En professionsutbildning har ett dubbelt ansvar: att ge en vetenskaplig grund och säkerställa att studenten kan utöva professionen. En lärare behöver förstå pedagogisk och didaktisk teori men också kunna undervisa och leda ett klassrum. En officer behöver kunskap om krigsvetenskap och ledarskap men måste också kunna fatta beslut och leda andra under press. En socionom behöver vetenskaplig och juridisk kunskap men också kunna göra svåra professionella bedömningar.
Teori och vetenskap är alltså inte problemet. Obalansen mellan teoretiskt och praktiskt kunnande är problemet.
Professionsutbildningarna har under lång tid förts närmare universitetens akademiska ideal. Det har gett starkare forskningsanknytning och bättre förutsättningar för kritisk granskning. Men akademiseringen har också en baksida.
Universiteten är väl organiserade för att examinera teorier, vetenskaplig metod och skriftliga analyser. Praktiskt omdöme, handlingsförmåga och förmågan att hantera komplexa situationer tillsammans med andra människor är svårare att fånga. Risken är att det som är lättast att examinera också får högst status.
Det självständiga examensarbetet illustrerar problemet. För sjuksköterske-, socionom- och officersexamen krävs minst 15 högskolepoäng självständigt arbete. För ämneslärarexamen krävs minst 30 högskolepoäng eller två arbeten om vardera minst 15.
Vetenskapligt tänkande och kritisk analys är viktiga. Men varför har den akademiska uppsatsen fått en så självklar ställning, samtidigt som examination av faktisk yrkesförmåga inte alltid har samma tyngd?
Jag argumenterade redan i ”Yrkeskunskaper måste värderas högre” (SvD Debatt 8/8 2023) för att överteoretiseringen av högre utbildning riskerar att missgynna praktiskt yrkeskunnande och livslångt lärande. Sedan dess har frågan blivit än mer angelägen.
Den 24 januari 2026 riktade sjuksköterskestudenter vid Göteborgs universitet hård kritik mot sin utbildning i ”Sjuksköterskeutbildningen vid Göteborgs universitet är ett luftslott” (Göteborgs-Posten 24/1 2026). Mats Alvesson och Susanne Dodillet tog därefter upp den bredare frågan om högskolans akademisering i ”Högskolan är till stor del ett luftslott” (SvD Debatt 6/2 2026), följt av repliken ”Studenternas kritik misstolkas” (SvD Debatt 9/2 2026) och slutrepliken ”Akademisering ger inte alltid kvalitet” (SvD Debatt 16/2 2026).
För sjuksköterskeutbildningen finns redan en möjlig modell. Den statliga utredningen ”Tryggare i vårdyrket”, SOU 2022:35, publicerad den 17 juni 2022, bedömde att utbildningen bör avslutas med ett nationellt kliniskt slutprov och att samtliga lärosäten bör delta i Nationell klinisk slutexamination för sjuksköterskeexamen, NKSE.
Principen borde diskuteras även för andra professionsutbildningar: innan samhället utfärdar en professionsexamen bör studenten kunna visa att han eller hon behärskar professionens centrala uppgifter.
Det betyder inte samma slutprov för alla. En lärare ska inte examineras som en sjuksköterska och en officer inte som en socionom. Men varje profession borde formulera vilka förmågor en nyexaminerad ovillkorligen måste behärska och pröva dem i realistiska situationer.
Regeringen beslutade den 17 juni 2026 om ytterligare medel för samordning av verksamhetsförlagd utbildning, VFU, för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Det är välkommet. Men mer praktik löser inte problemet om ingen i slutänden säkerställer vad studenten faktiskt kan.
Den erfarna sjuksköterskans kliniska blick, lärarens förmåga att läsa ett klassrum, officerens omdöme under press och socionomens förmåga att genomföra ett svårt samtal är också kunskap. Den är inte mindre kvalificerad för att den är svår att fånga i en akademisk uppsats.
En professionsexamen är ytterst ett löfte från utbildningssystemet till samhället: den här personen har de kunskaper, färdigheter och det omdöme som krävs för att börja utöva yrket. Om arbetsgivaren först efter examen måste upptäcka om löftet håller har examinationen kommit för sent.
Därför bör regeringen, lärosätena och professionsföreträdarna:
- Införa tydliga professionsprov. Centrala praktiska färdigheter, omdöme och handlingsförmåga bör examineras i realistiska situationer. För sjuksköterskor bör rekommendationen i SOU 2022:35 om nationellt kliniskt slutprov genomföras.
- Ge yrkesverksamma större inflytande över examinationen. Erfarna professionsföreträdare måste få en tydlig roll när studenters yrkeskompetens bedöms. En student som klarar teorin men inte professionens centrala krav ska inte examineras.
- Bredda formerna för examensarbetet. Vetenskaplighet kan också prövas genom praktiknära utvecklingsprojekt, analys av professionsproblem och systematiskt utvärderade förbättringsarbeten, utan att de vetenskapliga kraven sänks.
- Värdera yrkeskunnande högre i både antagning och utbildning. Reell kompetens och relevant yrkeserfarenhet bör systematiskt valideras. Ett utbildningssystem som talar om livslångt lärande måste också erkänna kunskap som utvecklats utanför universitetet.
Sjuksköterskor, lärare, officerare och andra professionsutövare får ansvar för människor och verksamheter där bristande yrkesförmåga kan få stora konsekvenser. En examen får därför aldrig bli en bekräftelse på att någon har klarat universitetets former snarare än professionens krav.
Erik Hedlund
professor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan, fil dr i pedagogik