I debatten om hemtjänsten har skiljelinjen framför allt kommit att handla om offentlig eller privat drift, vinst eller inte vinst och om valfrihetssystemet i hemtjänsten ska finnas kvar. Då försvinner en viktig del av svensk välfärd ur diskussionen: den idéburna. Vi är varken en kommunal verksamhet eller ett vinstdrivande företag. Vi har inga ägare som väntar på utdelning. Vårt uppdrag är att skapa samhällsnytta och de resurser vi genererar återinvesteras i verksamhet och utveckling. Men idéburenhet handlar om mer än vart ett eventuellt överskott tar vägen. Den handlar också om vilken roll vi tar i samhället.
Långt innan dagens offentliga välfärdssystem byggdes upp mötte idéburna organisationer människor i deras hem med vård, omsorg och socialt stöd. När stiftelsen Bräcke diakoni bildades 1923 utbildade vi diakonissor som arbetade nära människor och deras familjer. Idéburna krafter var med och utvecklade insatser som vård i hemmet som kan liknas vid dagens hemtjänst och hemsjukvård, som senare blev en del av den gemensamt finansierade välfärden och ett offentligt ansvar.
Utveckla välfärden
Det säger något viktigt om vår roll. Vi finns inte bara för att utföra den välfärd som redan är definierad. En del av vårt uppdrag är att upptäcka behov, pröva nya lösningar och utveckla det som morgondagens välfärd behöver. Det gjorde vi för hundra år sedan och det gör vi fortfarande.
När pandemin gjorde att ensamheten bland äldre växte utvecklade vi tillsammans med Räddningsmissionen Ringvän. Volontärer matchades med äldre utifrån intressen och personlighet för regelbundna samtal. Professionell välfärd, civilsamhälle och ideellt engagemang kunde tillsammans möta ett behov som hemtjänstens biståndsbeslut inte ensamt kunde lösa. Det är också välfärdsutveckling.
Den här kraften kommer att behövas. Framtidens välfärd kommer att kräva mer samarbete, inte mindre. Kommunen har ett självklart ansvar, men behöver ta tillvara den kompetens, det engagemang och den utvecklingskraft som finns hos idéburna organisationer och andra seriösa aktörer.
Professionell välfärd, civilsamhälle och ideellt engagemang kunde tillsammans möta ett behov som hemtjänstens biståndsbeslut inte ensamt kunde lösa
Därför behöver diskussionen vara bredare än frågan om valfrihetssystem. Det räcker inte att vilja ha mer idéburen välfärd i strategier och överenskommelser. Det måste också finnas fungerande vägar för idéburna organisationer att vara en del av den offentligt finansierade välfärden.
Om Göteborg väljer att förändra dagens valfrihetssystem måste politiken samtidigt kunna svara på en avgörande fråga: Hur ska idéburna aktörer ges långsiktiga förutsättningar att fortsätta bedriva och utveckla välfärd i vår stad?
Helene Mellström direktor, Bräcke diakoni