Drönarincidenten i Leipzig i östra Tyskland är så allvarlig att den fått hela EU på fötter. Men EU är ständigt på efterkälken, eftersom demokratier är omständliga i jämförelse med diktaturer. Det utnyttjar Ryssland.
Det tog nästan en månad för Tyskland att fastslå vem som stod bakom den bestyckade drönaren på flygplatsen i Leipzig. Incidenten är allvarlig och tyska regeringen vill kunna reagera hårt. Därför måste den först vara säker på sin sak.
Långsamhet är betecknande för demokratier, som strävar efter att vara transparenta och förutsägbara. En diktatur däremot kan vara skamlös, blåljuga och bryta mot alla regler. Ryssland har tagit det här spelet till en helt egen nivå. Drönaren på Leipzig flygplats var ett tydligt sätt att säga: Vi leker med er och ni kan inte göra något.
Ukrainska regeringen vet detta. I motsats till det övriga Europa befinner sig Ukraina i krig mot Ryssland. Efter 70 år av sovjetisk ockupation vet dessutom ukrainarna hur Kreml fungerar. Det enda som gäller är att vara lika skamlös tillbaka.
När gasledningen Nordstream sprängdes i september år 2022 riktades alla misstankar mot Ryssland. Kreml skyllde på Ukraina. Det skulle senare visa sig att den ryska ledningen för en gångs skull talade sanning.
Få trodde naturligtvis på Ryssland. Däremot var man övertygad om att ukrainarna, vår demokratiska allierade, följer reglerna. EU-ledarna glömde att i krig är alla medel tillåtna.
Kreml har besvarat de tyska uppgifterna om den ryska drönaren i Leipzig med en strid ström förnekanden och motanklagelser. Ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zacharova säger att Tyskland har gjort sig skyldigt till terror mot civila. Putins talesperson Dmitrij Peskov anklagar Berlin för att försöka eskalera situationen. Med andra ord: för Kreml typiska projiceringar, där man beskyller andra för precis det man själv håller på med.
För tillfället diskuterar EU-ledarna hur Ryssland ska straffas. Tyskland stänger ryska konsulatet i Bonn och ryska kulturhuset i Berlin. Ryssland kommer sannolikt att svara med att stänga tyska konsulatet i Sankt Petersburg. En ström av åtgärder och motåtgärder, som Kreml troligen hade räknat med och som inte kommer att avskräcka Ryssland ett enda dugg.
Formellt är EU inte i krig med Ryssland. Och vad man än säger är man det inte heller mentalt. För den som verkligen är i krig agerar som Ukraina, det vill säga letar fram fiendens ömmaste punkter och undanröjer alla hinder för att komma åt dem.
Vilket innebär att allt man gör kanske inte tål dagsljus.
Efter att Finland på juldagen 2024 bordade oljetankern Eagle S Finska viken – ett fartyg som misstänks tillhöra Rysslands skuggflotta – vidhöll den finska kustbevakningen att man hade följt reglerna. Fartyget hade bordats först på finskt territorialvatten – dit det hade kört frivilligt.
Säger myndigheterna.
Något säger mig att fartyget kanske inte körde in på finskt vatten helt frivilligt. Att kustbevakningen eventuellt spelade lite fult. I klarspråk: skrämde skiten ur kaptenen.
Det kommer Finland förstås aldrig att erkänna. Men det är så man ibland måste handla när man har att göra med Kreml. Man handlar oortodoxt, utan att göra något nummer av det. Man visar i stället för att säga.
Detta är ingenting som ligger i EU:s natur. I EU:s natur ligger däremot att hålla ministermöten. Med hjälp av långa diskussioner komma fram till av vilken åsikt man är. Sedan gör man ett gemensamt uttalande.
Vid det laget är Ryssland redan fullt upptagen med att planera nya former av djävulskap.
I slutet av 2025 försökte sig EU på ett trendbrott. Med förbundskansler Friedrich Merz i spetsen ville flera länder använda frusna ryska tillgångar som säkerhet för ett lån till Ukraina. Idén var okonventionell, men Merz lyckades nästan driva igenom den.
Vid det här laget lär han vara extra motiverad.