Peter Englund
Om att misslyckas. Natur & Kultur. 180 sidor.
Gabriella Håkansson är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Det finns en särskild skräckblandad fascination i att grotta ner sig i gränslösa geniers misslyckanden. Ta den excentriska flygpionjären och filmregissören Howard Hughes som var en av USA:s förmögnaste män. Hans enorma produktivitet kantrade över i sjukdom och de sista tjugo åren av sitt liv levde han instängd på lyxhotell knäckt av tvångstankar och fobier. Med fönstren hermetiskt tillslutna och täckta av fasttejpade gardiner låg han naken med liggsår på ryggen, vildvuxet hår och naglar så långa att de börjat kröka sig. Åt burksoppa och tittade på samma film 150 gånger.
Vad var det som gick snett? I ett försök att svara på frågan går historikern och akademiledamoten Peter Englund i nya essäboken ”Om att misslyckas” igenom det ena historiska brakfiaskot efter det andra. I rask takt avhandlas kejsar Valerianus försök att utvidga sina territorier, rymdfarkosten Apollo 13:s haveri som förevigades med orden ”Houston, we’ve had a problem”, diverse dödliga polarexpeditioner, Freuds psykoterapeutiska misslyckanden, Hans Holmérs Palmemordsutredning, Nokiakraschen och Michael Ciminos kalkonrulle ”Heaven’s gate”.
Elegant knyts de separata exemplen samman i en lång, gedigen tankekedja som sömlöst rör sig genom tid och rum för att gräva i vad som ligger bakom framgångsrika och begåvade människors misslyckanden.
Det behöver knappt påpekas att det är ren hedonistisk njutning att läsa Englund. Humöret är på topp och utöver att han är en oöverträffad stilist minerar han texten med humoristiska lakonismer. Underhållningsvärdet i de barocka fallstudierna är enormt, särskilt när de kombineras med djupdykningar i det mänskliga psyket. Det här är Englund när han är som allra bäst.
Essäns utgångspunkt är geniet eller den briljanta undantagsmänniskan som bestiger Mount Everest utan syrgas, ensamseglar jorden runt, gör banbrytande uppfinningar, bygger finansiella, kulturella eller territoriella imperier. Den heroiska enslingen som ger sig i kast med det omöjliga är imponerande i sin okuvliga viljekraft, men han är också skrämmande i sin oförmåga att känna tvivel och förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Ett bra exempel är skräddaren Franz Reichelt som pryder bokens omslag. Segervisst blickande in i kameran är han redo att besegra gravitationen med sin egenkonstruerade fallskärm som ser ut som en blandning av greve Draculas kappa och en garderob. Utan framgång har Reichelt testat dräkten på dockor som kastats ut på låg höjd, likväl står han nu på första våningen i Eiffeltornet för att själv demonstrera innovationens förträfflighet. Det räcker med ett ögonkast för att förstå vad som kommer att hända. ”Han föll som en sten de 57 metrarna ner till marken” skriver Englund, ”Döden var ögonblicklig”.
Hur ska vi förstå ett så katastrofalt snedsteg? Peter Englund letar efter förklaringen i våra strategier för att hantera motgångar. För att avvärja faror och katastrofer söker vi ibland radikala lösningar, som när kejsar Valerianus inför hotet av den persiska armén överskattade sin egen kompetens och drog imperiet i fördärvet genom klåparaktig krigföring. Om inte ens de radikala försöken lyckas avvärja katastrofen kan nästa steg vara att blunda genom att förneka fakta.
Precis som när den parisiske skräddaren hoppade från Eiffeltornet. Andra strategier som nämns i essän är överslagshandlingar, flyktbeteenden och reträtter in i det trygga och säkra, och här hade jag önskat att historikern Englund vågat sig lite längre ut på psykologens område. De många exemplen på historiska misslyckanden är förvisso underbara, men ibland saknar man längre resonerande stycken om konfliktstrategier, bakomliggande motiv och drivkrafter. Kanske också känslor? För när man inte stannar upp och känner efter hur ett misslyckande känns så riskerar man att reducera mänskligt lidande till enbart underhållning.
Ett av de mest lyckade avsnitten i boken är när Englund målar upp den långa kedja av aparta försummelser som ledde fram till Tjernobyls haveri. Här går historikern verkligen in för att vända på varenda detalj tills man dryper av ångestsvett inför homo sapiens självdestruktiva irrationalitet.
Katalogen av självförvållade historiska katastrofer är fasansfull, men den skänker också tröst i en tid där alla förväntas ägna sig åt självförbättring och lycko-maxxing. När jag läser Englund tänker jag att den individualistiska framgångskultur som dominerar offentligheten i dag är så stark att misslyckandet har blivit tabu. Den som inte påstår sig ”komma starkare” ur en kris riskerar att stämplas som paria. Lyssna på Sommar i P1 om du inte tror det.
Nu anlägger Englund sällan några samtidsperspektiv, men det är svårt att inte applicera hans exempel på dagens politiska verklighet. I en tid där den regelstyrda världsordningen i hisnande fart bryts ned av gränslösa makthavare och maktlystna entreprenörer får Englund oss att minnas att det kan vara farligt att gå outside the box. Att måttfullhet är en dygd.
Slutpoängen i boken är elegant formulerad: Tänk om frågan om vad som gick snett med Howard Hughes är felställd? Tänk om det inte handlar om att söka svaret i hans personlighet utan att det ligger i vad framgången gör med oss? Vad händer när en människa blivit så rik att den inte behöver anpassa sig till någon eller till samhällets normer, utan kan följa minsta nyck och låta sina fixa idéer få fritt utlopp?
Jag tänker här på dagens mäktigaste och rikaste män. Techentreprenörer som Elon Musk och Peter Thiel odlar libertarianska idéer om absolut frihet och gränslöshet och visar alla tecken på uppblåst megalomani. Vad blir deras öde i slutänden?
Peter Englund lyfter även en av vår tids förbisedda frågor, nämligen att exceptionella framsteg kan framkalla en negativ spiral av destruktiva egenskaper. Framgång göder självbelåtenhet som göder försummelse som leder till förfall och slutlig katastrof. Så blev årets roligaste historiska essäbok ett stycke viktig samtidsinsikt.