Om Liberalerna överlever årets val räddas riksdagsplatserna, men ideologin försvinner på kuppen. Att rösta på Liberalerna är i dag, med Simona Mohamssons (L) egna ord, inte en röst på liberalism – utan på Sverigedemokraterna.
”Vill man ha sverigedemokratisk politik, moderat politik, kristdemokratisk politik, om man vill ha blågul politik – då behövs Liberalerna”, klargjorde Mohamsson nyligen i Aktuellt (1/9).
Det är ett parti som inte längre går till val på sin egen idétradition. I stället bönfaller man om stödröster med det explicita löftet att bana väg för Jimmie Åkesson ända in i Rosenbad med hans ministrar. Den som söker liberala reformer lämnas tomhänt av Liberalerna.
Novus senaste mätning (2/9) där Liberalerna lyfter är ett glädjebud för partiledningen, men oroande för svensk liberalism. För Mohamsson har rätt i sak: om Tidöprojektet fördjupas med sverigedemokratiska statsråd är det Liberalernas verk. Priset betalas i Sveriges samhällsutveckling med fler barn i fängelse, stigande arbetslöshet och en fortsatt försvagning av rättsstaten.
Det är därför talande att Simona Mohamsson inte protesterar när Jimmie Åkesson kallar partiet för en ”bra bromskloss”. För efter fyra års samarbete är bokslutet tydligt. I stället för att bromsa den auktoritära giren har Liberalerna hjälpt till att gasa på – och förhandlat bort den principfasthet som en gång skulle skilja partiet från SD.
Mohamsson försäkrar att man vill vinna ”för att det är bra för Sverige”. Det är vackra ord, men de rymmer ingen tröst för de unga som ser sina replokaler stängas, de företag som inte kan anställa rätt kompetens eller de barn som utvisas från det hem de vuxit upp i. Ett misstänksamt, nationalistiskt och auktoritärt Sverige var en gång motsatsen till allt vad Liberalerna stod för. Inte numera.