Recension: ”Det tredje Darwinkriget” av Ulrika Björkstén
Vetenskapsjournalisten Ulrika Björkstén skriver om den vetenskapliga rasismens historia – och dess återkomst i vår tids genforskning.
Huvuddelen i denna bok är en viktig kritik av den nutida genforskningens farliga tendens att biologisera sociala omständigheter så att diverse orättvisor framstår som ”naturliga” och ”hårdkodade i hjärnan”.
I en svidande historieskrivning av den vetenskapliga rasismen lyfter Björkstén fram traditionen att försvara sociala skillnader med biologiska påståenden. Från upplysningsgiganten Voltaire, via den svenske hjälten Linné – båda inbitna rasister – ända fram till naziinspiratörerna Retzius och Lundborg radar hon upp pompöst rasistiskt svammel som verkligen är deprimerande läsning.
Hennes analys av upplysningsidéernas mörka baksida är kärv: tesen att alla människor är jämlika skapade en efterfrågan på teoretiskt försvar för den ojämlikhet samhällseliterna ändå ville behålla.
I en initierad exposé över den moderna genforskning som exploderat i det nya millenniet visar hon på svagheterna såväl i frågeställningar som i underlag hos ett forskningsfält som får enormt genomslag i vetenskap, politik och media. Hon lyfter fram bisarrerier som en genetisk undersökning från 2015 av personlighetsdrag hos judar (de är trevliga), finansierad och publicerad i ansedda kanaler.
Och att söka generna bakom en variabel som utbildningsnivå – vilket ju om något är en social sak och inte en biologisk egenskap – ter sig som en ren snurrighet men det har gjorts i en av de mest inflytelserika kartläggningarna av det mänskliga genomet.
Sedan sipprar sådan meningslös data ut till pseudo-naturvetenskap, pseudo-samhällsvetenskap och politisk rasism – och vips är den nutida vetenskapliga rasismen uppstånden: pigg och vital, åter från historiens skräphög.
Björksténs kärntes: när makter hotas uppstår efterfrågan på vetenskapliga argument för deras privilegier, nu lever vi i en sådan tid.
Men när Ulrika Björkstén skriver om mångfaldsarbete och rasismdebatt blir hon däremot märkligt grund. När hon skryter med att som chef för SR:s vetenskapsredaktion ha vägrat genomföra en kartläggning av medarbetarnas egenskaper framstår hon som självtillräcklig och arrogant.
Kartläggning av eventuell diskriminering kräver kategorier – som alltid är svårhanterliga. Sånt görs inte för att man felaktigt tror att mänskliga raser existerar, utan för att man korrekt inser att rasismen existerar. Den är inte ett biologiskt fenomen utan ett socialt och politiskt. Parallellen till skallmätningar är svår att se.
Så arbetar vi
SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.