Recension: ”Lufthunger” av Jona Elings Knutsson
”Lufthunger” är en lite för pratig men rolig, ja luttrad romance, som snyggt blinkar till genren, skriver Ulrika Milles.
Vita serien 3.0? Kärlek på lasarett för vår tid?
Fast också en arbetarroman. Och en berättelse om att växa upp i glesbygd och känna sig värdelös. ”Komma till stan och känna sig ovärdig trots högstatusyrke”.
Jona Elings Knutssons tredje roman, ”Lufthunger”, är en queer romance om längtan efter ett eget rum.
Romance är en bred genre, ständigt växande, ofta lågstatusstämplad. Bland föregångarna finns Jane Austens ironiska analyser av hur en kvinna måste manövrera i ett samhälle som inte är gjort för kvinnlig frihet; det materiella, pengarna står i centrum. Sex och åtrå blir alltmer centralt.
Experimentellt och frispråkigt som i Erica Jongs skandalsuccé ”Rädd att flyga” på 70-talet, eller pionjären Ellinor Glyn, som halva 1900-talet skrev erotiska kärleksromaner som ansågs vågade – och precis som all romance genomskådade klassamhället och lärde sina kvinnliga läsare att navigera spå den krassa marknaden.
Det är en fri genre: romance ska handla om kärlek och ha ett lyckligt slut. Men före dess kan det vara mycket illa ställt.
Som när gynekologen Julia misslyckas på jobbet en dag – snittar fel vid ett planerat kejsarsnitt – vilket blir droppen i en tillvaro av stenhård självkontroll för att inte bli upphunnen av känslan att aldrig duga.
Med bästa vännerna som också är ST-läkare på Nya Karolinska bildar hon ett triumvirat där man är varandras familj och stöttepelare, ungefär som i Elin Wägners ”Norrtullsligan”.
Så dyker vaktmästaren upp med en bjudcigg (på det rökfria sjukhuset!) och åtrå och misstro börjar dansa i Julias kropp och själ.
Arbetsskildringen är rafflande, med gamla gardets sköterskor som balanserar ”på den hårfina gränsen mot barsk”, hårda fakta på latin och grekiska, och skalpeller som svingas mot dåligt ledarskap och usla kollegor.
Här finns drömmen om den sårbara mannen som uthärdar allt, men är en demon till älskare – genrens uråldriga folkbildning är bejakandet av skamlös njutning. Det som skälldes för tantsnusk på 1980-talet.
Julia söker en plats för reträtt, ”efterbörd” säger hon, för hon lever sitt yrke – men menar ett eget rum.
En lite för pratig men rolig, ja luttrad romance, som snyggt blinkar till genren, om omsorgen som det svåra – och oändligt attraktiva.
Så arbetar vi
SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.