USA har kapitulerat för Iran. Den avsiktsförklaring som parterna skrivit under innehåller villkor som innebär seger för den islamiska republiken Iran och förödmjukelse för president Donald Trump och USA.
Vissa hade tydligen inte förstått att krig är något helt annat än nöjet att se saker sprängas i luften. Krig är politik, men förs med andra medel. Att vinna är att lyckas påverka fiendens politik så att den tvingas kapitulera, vilket Iran just har visat.
USA:s och Israels oprovocerade anfall på Iran gjorde Trumps inkompetens uppenbar. I stället för att försöka lista ut hur det iranska ledarskapet tänker och agerar, så behandlade Trump, hans krigsminister Pete Hegseth och andra höga amerikanska tjänstemän sin motpart som marionetter som skulle ge sig så snart bomberna började falla.
Trump hade ingen egen plan och det föll varken honom eller hans administration in att Iran skulle kunna ha det, som till exempel att slå tillbaka med långdistansrobotar och att stänga Hormuzsundet. I brist på reservplan försökte administrationen att få USA:s nederlag att se ut som en seger, vilket den löjligt nog fortfarande håller fast vid. Så går det när väljarna anförtror åt tv-underhållare att förklara krig och profitörer att förhandla om fred.
Många amerikaner verkar fortfarande inbilla sig att Trump är en smart förhandlare. Det har han aldrig varit, det var bara hans roll i tv-program. Trump och hans regering tar till stora ord framför kamerorna, men vet inget om hur global makt fungerar. Trump är svag för smicker, han har alltid bråttom, är oförmögen att koncentrera sig och likgiltig inför allt som inte gynnar hans egen bekvämlighet.
Efter att ha fått infallet att starta krig mot Iran, kapitulerade han när det blev politiskt komplicerat. I stället skulle lägre bensinpriser leda till att han kan stanna i Vita huset för alltid.
Fram tills nu har det verkat som att Trumps geopolitiska eftermäle skulle bli en fotnot om kriget i Ukraina, typ ”en amerikansk president som skulle vilja vara oligark, förlängde en rysk oligarks anfallskrig mot Ukraina”. Nu kommer Trump att bli ihågkommen som den som stärkte Irans brutala regim.
Genom sitt oprovocerade anfall på Iran väckte Trump sympati för torterarna och mördarna. Att Trump förlorade kriget stärkte Irans ställning i Mellanöstern. Och genom att kapitulera gav Trump den iranska regimen en ny bestående inkomstkälla, eftersom Iran nu kan ta ut avgifter för passage genom Hormuzsundet. USA betalar dessutom ut 24 miljarder dollar av innehållna iranska tillgångar och 300 miljarder dollar för återuppbyggnad.
Förlorat är det inflytande USA hade för att hindra Iran från att framställa kärnvapen.
Trumps krig i Iran visar att avsiktlig ondska och enfaldig dårskap mycket väl kan samexistera på vägen till nationell självutplåning.
Kriget mot Iran är både en strategisk och en etisk katastrof. Det var ett illegalt och överraskande anfallskrig där krigets lagar åsidosattes och många civila dödades. Trump och Hegseth bevisade därmed att man kan vara både hårdhjärtad och enfaldig samtidigt. Administrationen använde onda metoder dåraktigt och gjorde världen sämre än den var förut. På grund av Trump har USA vållat omfattande ekonomiskt lidande, rubbat den internationella ordningen och ökat laglösheten – allt till glädje för Kina, Ryssland och Iran.
Att USA nådde detta lågvattenmärke beror på att politiken, ekonomin och makten över medierna koncentrerats till några få. Det kan vara frestande att helt skylla USA:s kapitulation på inkompetent ledarskap, men den beror i större utsträckning på den politik och de institutioner som gör det möjligt för människor som Trump att få makten.
Impulsstyrda krig brukar startas av diktatorer och bör uppfattas som ett varningstecken av dem som vill leva i en demokrati. Men grundbulten är makten över pengarna. Det måste göras omöjligt att starta krig för pengar som borde använts för att ta itu med grundläggande ojämlikheter, bryta upp monopol och öka den sociala rörligheten i samhället.
För Iran var kriget lätt vunnet. Allt som krävdes var att hota egenintressena hos en man med ambitionen att själv bli en tyrann.
Att bygga ett USA som inte kapitulerar kräver raka motsatsen till Trumps egenskaper. Skickliga ledare är inte hårdhjärtade och lättsinnigt enfaldiga. USA bör se sig om efter människor som visat verkliga kvalitéer och har gjort något bra med sina liv, men passa sig för karismatiska charlataner som är ute efter att berika sig själva och som skickar unga människor i krig.
Det gäller att hitta och uppskatta människor som bryr sig om andra, ledare som förstår sig på omsorg och kan kanalisera den i en politik som gör livet bättre för alla.
Översättning Karen Söderberg
Project Syndicate
SKRIBENTEN
Timothy Snyder, författare och undervisar i modern europeisk historia vid Toronto University i Kanada
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.